Vackra blommor, röda drinkar med tjocka sugrör i solnedgången, barn, barnbarn, natur i färg och svartvitt och fina konstfotografier, allt i en oordning likt livet utanför Instagram. Samtliga bilder avser säkert att förföra mig med sin skönhet eller sitt förnuft och ofta ger jag bort ett hjärta för att belöna. Ögonblicket efter fingrar jag mig vidare utan eftertanke, utan att varken ha gjort något större avtryck eller tagit intryck.
Händer det inte att jag reagerar på annat sätt på detta flöde, stoppar jag inte upp någon gång och funderar och undrar? Jag säger Ela Polkowska, jag säger Ronja Fridholm. De bjuder på bilder som ställer sig bredvid och är bredvid. Jag ser vad de riktar sin kamera emot men jag ser inte skönhet, ingen perfekt komposition, inte vackert ljus, inget förföriskt. Och kanske just därför lyckas deras odefinierbara fotografier och meningslösheter bland alla goda avsikter intressera mig. Jag stannar, undrar och förundras. Som mantrat när du att mediterar; tänk inte förnuftiga tankar, lämna medvetandet därhän så att du ser utan värderingar.
Jag minns att jag i min ungdom hade en idé som var att jag skulle vandra femhundra meter och exponera en filmruta och därefter skulle jag fortsätta femhundra meter till och ta ännu en bild. Så skulle det fortsätta. Slumpen skulle alltså bjuda på lyckade och fina bilder. Dessvärre hopplöst i sken av Polkowskas och Fridholms bildskapande.
Hur mycket elegantare är inte deras förhållningssätt, att lyckas göra meningsfulla bilder utan att för mig ha en synlig metod. De har den beundransvärda styrka som krävs för att trycka på kamerans avtryckare inför det skenbart oväsentliga och skapa väsentligheter.
