Olafur Eliasson Room for One Colour, i utställningen Reality Machines på Moderna Museet i Stockholm 2015. Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet.
När jag, under tidigt 2000-tal, började arbeta professionellt med digital bildbehandling och utställningsutskrifter, fick jag höra att det fanns museer som ansåg att en bläckstråleutskrift inte kunde räknas som fotografi, då den inte tillkommit genom ljus. Det sades också att andra var av åsikten att digital fotografi inte kunde anses vara fotografi, eftersom det inte var en fotokemisk process. Då, för 20 år sedan, avfärdade jag dessa argument med att de som framförde sådana åsikter bara var teknikfientliga bakåtsträvare. Ändå har tanken på vad som är fotografi eller inte följt mig sedan dess och i min konstnärliga praktik har jag, genom försök att utforska fotografins utkanter och ett möjligt ”slut”, sökt efter en definition – en gemensam nämnare.
Men att försöka föreställa sig ett slut för fotografin kräver också en idé om en början. Denna så kallade början kan ju te sig självklar. Många av oss kan nog se en inre bild av en tidsaxel som börjar 1839, och där det, årtionde efter årtionde, går att lägga till årtal som markerar nya fotografiska teknikers tillblivelse. Och något som har en tydlig startpunkt, kan ju likaså förväntas ha ett tydligt slut. Att 1839 ses som en självklar start, bygger ju helt på vår idé om definitionen av fotografi som en fixerbar fotokemisk process – möjligheten att bevara bilden som uppstått av ljuset. Andra, icke fixerbara fotokemiska processer [1], så som fotosyntes, eller solbränna i vår hud, hade ju existerat så länge växter och människor funnits på jorden.
Allt eftersom digitala kameror blev vardag, så har de flesta av oss enats om att även digitala fotografiska bilder är fotografi. Genom att frångå kriteriet fotokemisk, och övergå till att definiera fotografi utifrån ljus, eller mer precist, fotoner och dess inverkan på en iordninggjord ljuskänslig yta [2], så har vi skjutit slutet för fotografin framåt. Kanske kommer vi genom utvecklingen av den genererade bilden, den så kallade AI-bilden, att åter omvärdera vad vi anser vara den bortre gränsen för fotografin. Möjligen skulle denna öppenhet till att utvidga begreppet fotografi också gälla bakåt, så att vi på ett bredare plan kunde inkludera och tänka utifrån både tekniker och idéer, från tiden före den fixerbara fotokemiska bilden.
Fixerad eller ofixerad, kemisk eller elektronisk, det som förenar är ändå en bild som på något vis tillkommit genom ljus – en ljusbild – som isländskans ljósmyndun eller finskans valokuvaus [3].
När vi går in i ett gallerirum är vår förväntan oftast, att möta verk i någon slags fysisk form. Olafur Eliassons utställning Reality Machines som visades på Moderna museet i Stockholm 2015, bestod av många olika rum, och där ett enskilt verk ofta upptog hela rummet. Ett par av verken lockade till en taktil upplevelse, andra byggde på någon form av mekanik som skapade rörelse.
Ett av de större rummen skulle kunna beskrivas som helt tomt, inga fotografier eller andra bilder hänger på väggarna [4], inga installationer eller skulpturer på golvet, men ändå fyller verket hela rummet. Room for one color [5], är precis som verkets titel antyder, ett rum för endast en färg – gul. Och det som upptar hela rummet är ljus – gult ljus. Till skillnad från en vanlig ljuskälla med vitt ljus, som kan fås att avge ett gult ljussken om den filtreras genom något gult material, så är detta gult ljus. Enbart gula våglängder av frekvenserna 589 och 589.6 nanometer, sänds ut från lamporna som är monterade i taket, och enbart dessa våglängder kan därför reflekteras tillbaka till våra ögon. Avsaknaden av röda, gröna och blå våglängder gör att allt i rummet, sådant som vi vanligtvis uppfattar som olika färgtoner, förvandlas till en mörkare, eller ljusare, gul nyans. För de, som precis som jag, har sökt arbetsbelysning med ett så högt färgåtergivningsindex som möjligt [6], kan detta jämföras med dessa lågtrycksnatriumlampors negativa CRI [7]!
Att betrakta de andra besökarna är som att befinna sig i ett monokromt fotografi. Att jag tycker mig se att mönstret på en flickas tröja är rosa, måste vara något min hjärna lägger till, här finns inga
färgnyanser utöver gult. Frågan om det i ett fotografi utan färg, av en mörkhårig man och en pojke med blont hår, verkligen går att se att pojkens hår är blont och att det inte bara är något vi utgår från [8], aktualiseras här. Jag kan inte låta bli att fundera över hur vi upplevt världen om dessa våglängder hade varit de enda som solljuset bestod av. Fotografin hade i alla fall inte börjat med dagerrotypin, en fotokemiskprocess som i princip inte var känslig för några våglängder över 450 nanometer [9].
Sommaren 2022 åker jag till Värmlands museum för att se Kristina Janssons utställning Space – Lost and Found, med målningar från de senaste tio åren. Utställningsrummet är stort och ljust, men ett av hörnen är avdelat till ett mindre rum med svarta väggar, en typisk black box för videoverk. Men någon video visas inte, istället täcks väggen längst in i rummet av en stor relief, Dust Museum [10], och min upplevelse där jag står i mörkret, är snarare att jag befinner mig i en camera obscura men utan en öppning som släpper in ljus för att återge världen utanför.
Reliefen som mäter 180x220 cm, har tillkommit genom att ett tidigare verk, Bic Museum – en målning i nästan enbart kulspetsbläcksblå toner – vektoriserats och frästs ut i Jesmonite, och där färgintensiteten i den ursprungliga blå färgen, fått styra reliefens djup [11]. Längsmed hela höjden av verket, på både höger och vänster sida, sitter varsin ljuskälla där intensiteten från ljuset på ena sidan långsamt avtar, samtidigt som ljuset från andra sidan ökar motsvarande i styrka. Effekten skulle kunna liknas vid ljuset från gryning till skymning [12] men det finns en väsentlig skillnad – vårt solsystem har inte två solar.
Vad som totalt fångar min uppmärksamhet, är hur bilden nästintill utplånas när ljuset från de två ljuskällorna, för någon bråkdels sekund, möts i styrka. Jag känner lika stor förundran, som de personer som ovetandes av fenomenet camera obscura, råkat få en bild av miljön utanför rummet, projicerad upp och ner på sovrumsväggen [13]. Gång på gång betraktar jag hur bilden både blir till, och upphör. Och även om verket, utifrån dess förlaga och dess materiella form, skulle kunna sägas vara ett mellanting mellan en målning och ett fysiskt skulpturalt objekt [14], så går mina tankar direkt till fotografi – en bild som blir till genom ljus, en ofixerad ljusbild – och som, sitt fysiska tillstånd till trots, ger mig en känsla av att det är ljuset som är verket.
Jag tänker på hur vi ofta tar ljuset för självklart, och hur vi inte ens kan se de synliga våglängderna, förrän de har något att studsa mot – något som går att ta på. Kanske är det därför som fotografin, bilden skriven med ljus, fick sitt namn [15] först när vi kunde fixera den, och hålla i den som ett fysiskt objekt.