…. Jaget är i första hand ett kroppsjag
lär Sigmund Freud ha yttrat.

Ett collage av bilder och av läsning, fotografier och ord, ett fragment av betraktandet av tre konstnärers verk. Möjligen är det vågat, förföriskt, vanskligt, hotande att dra en linje, följa en tråd, sy en söm, skära ut något, mellan Rut Hillarp, Tom Benson och Lotta Antonsson. De frammanar det som inte självklart låter sig synas i en verklighet, i det erfarbara.

Rut Hillarp, Tom Benson och Lotta Antonsson. En sökte kärlek - erotik och död, en befann sig i en studio som tog en långt bortom några gränser, en har funnit snäckan. Collage, dubbelkopieringar av negativ, iscensättningar, natur och objekt. Myter, historiska personer, kroppar, andras och egna. Skrämmande och lockande, lust och begär, får får inte.

Rut Hillarp, 1914 - 2003, poet och författare, fotograferar och skapar experimentell film. Tillsammans med Mihail Livada och en smalfilmskamera gör de i hennes vardagsrum Det underbara mötet 1949 och följande år Hillarps De vita händerna. De är båda del i grundandet av Svensk experimentfilmstudio som idag är Stiftelsen Filmform. För Hillarp är den första filmen en möjlighet att lära sig filmkameran och se de möjligheter som hon söker. I båda är hon huvudpersonen. Boken Vision in Motion av László Moholy-Nagy får de av en väninna och den blev viktig inspiration.

Eftertexten till De vita händerna med vita, tjocka, raka versaler: En dikt utan ord av Rut HiIlarp, filmtolkning av Mihail Livada, fotografisk utformning av Nils Jönsson. I december 1950 fick Hillarp första pris för Årets smalfilm av Riksförbundet Svensk Fotografi. Hon var den enda kvinnan som deltog.

Rut Hillarp, stillbild ur filmen De Vita Händerna.

De vita händerna, en dikt utan ord. Pianosonat nr 2 av Rachmaninov följer handlingen som är en stark upplevelse av ett avsked, den Andra kvinnan, Rut Hillarp, den som inte är vald. ”Att slita mig ut ur dej och veta att det inte är jag. Att detta avsked alltid gäller fel personer”, ur Det Falska avskedet Hillarps ledmotiv genom filmen från boken Båge av väntan. Egentligen behöver jag inte veta berättelsen om Isolde den blonda, den valda, och Isolde med de vita händerna och Tristan som inte kan glömma Isolde den blonda. Orden saknas inte mig.

Hillarps ansikte, hennes händers rörelse, bildväxlingar mellan ljus och mörker över kropp och ansikte talar i drömska och sensuella växlingar om det drama som upplevs av dessa ”svarfrågor” som aldrig blir ett ja till den Andra. Mannens och kvinnans händer som öppnar pianolocket och samspelt låter fingrarna spela på pianotangenterna och som också stänger pianolocket. Innan bådas händer rör sig ut mot det svarta. Slutet och början är det oväntade lekfulla med siluettutklippta vita små händer som rör sig över den svarta bildytan. Ett avsked? Ett avsked att ta ta om.

Efter ett långt uppehåll i sitt författarskap kommer tre diktböcker av Rut Hillarp: Spegel under jorden (1982) Penelopes väv (1985) och Strand för Isolde (1991) samtliga bär undertiteln Dikter och fotografiska bilder av Rut Hillarp, ett bildskapande Rut Hillarp vid 70 års ålder påbörjade som inte var avbildning eller dokument. Hon visste att fotografierna var bra! Hon visste att de skulle ställas ut. Om fotografiernas styrka var hon helt övertygad, och avfärdade karskt påståendet att dubbelkopiering, hennes metod, var förlegad, själv såg hon inga fotografiska utställningar som hon fann intressanta med ett fåtal undantag.

Hennes svartvita fotografier kopierade av henne själv, där landskap, kalhyggen, parker, träd, hav och vatten smälter samman med bilder av kvinnoansikten och kroppar. Svartvita fotografier där ibland ett misstag blir en slump att arbeta vidare med. Pappersremsor läggs ovanpå kopian som ytterligare tillägg till det budskap hon söker i bilderna. Alltid öppen för diskussion med dem bilderna berör, och framför allt med Birgitta Holm, vän som nedtecknat hennes liv. Riktade, många av dem, till Sivar Arnér, kärleksvän och åtrådd. Fotografierna visar nästan uteslutande kvinnor, dolda i lövverk, bakom gallergrind, innestängda. Sammangjutna med den natur de vistas i. Få män, mest som antika skulpturer. I sin profession var hon litteraturvetare, lärare, politiskt aktiv, insatt i feministisk teori. Omslaget till Penelopes väv har ett mörkt stort öga. Likt en klippa möter det stenstrand och hav. En kopia av bilden har en påskrift av hennes hand, ”På Djurö i maj med den falliska modern”. Julia Kristeva är närvarande och inläst.

I texter och dagböcker fastnar jag för Hillarps beskrivning av mannens blick som hon kritiskt iaktta. Orden är åtrå, begärande, avvaktande, hotande, ointresserad, tom, erotisk. Efter ett kort omnämnande jag gjorde om henne i Kvinnovetenskaplig tidskrift, tackar hon mig och skickar mig en bild. Ariman står det på baksidan, en ond gud i persisk mytologi. Där finns den blick jag letat efter i fotografier. Den allvarliga blicken från en man. Fångad på en parkväg omgiven av träd. Ett träd kommer att till sist hålla Ariman inspärrad, enligt sägnen.

Rut Hillarps egensinniga fotografier bygger på myter och allegorier och det känslomässiga och litterära innehållet är djupt betydelsebärande. Dikterna har den grekiska mytologins kvinnogestalter och män, och sagan om Tristan och Isolde som ledsagare genom hennes författande. Fotografierna som möter dikterna i de tre verken uppmanas vi se som självständiga i förhållande till dikten. Hon gav sig ut och fotograferade, sökte, kopierade, experimenterade, valde olika negativ för att förenas. I hennes sista bok, Strand för Isolde är hennes formspråk och bilder mer uppbrutet och brutalare. Hillarp visste att det hon skapade var något unikt.

Hur härbärgeras en blick som söker åtrå, en kropp som domnar av önskad berörelse, av att vara sexuellt begärd och begärande. Hillarp valde erotiken och döden. Närvarande i skrift, handling, tankar och föreställningar. Ett rep i köket för användning i den erotiska, sexuella akten. Detta finns i hennes liv, i hennes författarskap, i hennes fotografiska bilder. Underkastelse möjlig men också ett krav, autopossesion, masochism. Tabu men inte för Rut Hillarp. Repet alltid i mannens hand, aldrig tvärtom. En ritual ibland, en önskan ibland, där det erotiska följer föreställningar om vad döden kommer att vara. Dödsögonblicket.

Hon föreställer sig sin död i många tankar som hon ger uttryck för i dagboken. Frysa ihjäl, möjligen, i skogen skulle hon då förmodligen bli mat åt räven, men som hon säger rävar ska väl också äta. Den självvalda död hon som mycket gammal väljer är nogsamt förberett för de som skall finna henne, där finns nödvändig information om olika praktiska uppgifter, skrivna på lappar. Därefter trär hon en plastpåse över sitt huvud. En död som i en närhet upplevs som samtidigt starkt erotiskt, om det enbart är en sexuell lek. Rut Hillarp valde sin död och den upplevelse hon aldrig skulle komma att kunna återge i ett verk. Passionen närvarande i bilden, tolkad av betraktarens förmåga, utlevd åtminstone i tanken. Får får inte.

Tom Benson, 1935-1999. Vad ser Tom Benson? Ett myller, föremål ordnade i hans självklara märkliga värld, ett kaos. Vad har han sett av människorna Edgard Allan Poe, Oscar Wilde, Wiliam S.Burroughs, alla besöker de Tom Benson. Jag tror på dessa möten i Bensons värld. Hänt inte hänt.

Benson arbetade med collaget och med iscensättningar. Jag låter mig betrakta möten som är sanna bara i bilden. Edgar Allan Poe: skräck, Oscar Wilde: sexualitet. Benson som seglar på haven långt efter det att han lämnat båten han en gång arbetat på och som likt spökskepp finns i hans bilder. I de iscensatta fotografierna och collagen händer allt. Unga kvinnokroppar, pudrade med mjöl och med venetianska fågelmasker möts i ett trångt antikvariat, som utsmygda ur en förbjuden bok. I Tom Benson Visionary talar Lotta Antonsson om doften av parfym och i flera bilder finns dessa unga kvinnor, så självklart agerande i en värld bortom just det erfarbara. Lust och skräck möter det vackra levande i olika bilder. Iscensatta och utförda ofta med Benson själv i bild. Benson i olika klädslar.

En märklig bild jag inte får någon uppfattning om återkommer jag till utan att kunna förstå. Tom Benson som en manlig odalisk som med naket kön vänder sig mot mig och bakom honom en flygplanskropp med ett hakkors på stjärtpartiet. Något att fundera över. Ormar runt kvinnokropp, stora ägg som kläcker ödlehuvuden, demoniska ansikten. Ett självporträtt i profil omringat av ett kaleidioskopiskt upprepat foto av en kvinnokropp som bildar en cirkel. Fotografier som ibland leker med fotohistoriens bilder för att trigga den insatta.

Hans verk för tankarna till de iscensättningar och collage Grete Stern gjorde för den argentinska veckotidningen Idilio mellan 1948 - 1951. Hennes arbeten tolkade läsares inskickade drömmar och en psykoanalytiker analyserade dem. Starka psykoanalytiska referenser hos både Stern och Benson. Det politiska och feministiska som en aktiv bärare i Sterns bilder hittar jag inte hos Benson. Det omedvetna i de oväntade mötena finns hos båda. Benson såg troligen aldrig Grete Sterns arbeten. Tove Janson må ha suttit i hans stol iklädd en uniformsjacka och med Benson liggande på golvet, liknande en död, i vita byxor med ett tunt svart skärp och en vit skjorta. Jag tror den är sann eftersom det finns en bild på de två utanför ett kafé i Haga i Göteborg. Vet vet inte.

Tom Benson med Willian S. Burrouhgs i sin överrock placerad i bildens nederkant inramad av ovala metalliska former, som blickande ut ur en vagina, med en ”navelsträng” av skrämmande metallkonstruktion som hotar penetrera hans hjässa. Överst i bilden diptypiskt svävande liggande två knappt synliga bilder av Benson.

Rut Hillarp skulle ha varit en person som funnit sig tillrätta i denna studio. Hon hade säkert inviterat honom till sin lägenhet i Årsta, Stockholm. Till middag på tu man hand, därefter dans. I hennes steg fanns dansen genom hela hennes liv. Litteraturen, musiken, pianot och grammofonen är lika hemmahörande hos båda. Ser hennes blick på den vackre Tom Benson.

Möjligen hade han fått hämta repet i köket. Betraktarens fantasi sätter gränser för möten som enbart finns i deras verk. Inte så mycket att orda om men något som finns i både Bensons och Hillarps konst. Tom Benson söker bilder i rummen, i det tömda mentalsjukhuset, skepp som är vrak, på en vind där han sitter med ett vansinnigt ansiktsuttryck med sabelliknande skidor i händerna som pekar på de två nakna kvinnorna på golvet. Han skapar en värld att gå vilse i, att komma hem i, att bli förförd och skräckutsatt i. Ibland tycks den världen vara bara hans egen, då han låter en vit bindel täcka ögonen. Cigarren, den feta, mellan hans läppar. Bakom sig har han en märklig husfasad. En värld med flera ingångar så, låt dig lockas. Finns finns inte.

Dröm: jag skär huvudet av en orm som svalt en ung flicka, hon kommer ut och kastar av sig den smetiga jackan. Hillarp avfärdar drömbeskrivningar i alla texter. För privata och meningslösa för andra än en själv. Låter klokt. Dock min dröm den blev kvar.

Rut Hillarp och Lotta Antonsson (1963), två starka kvinnor i sin konst och i sina liv. Skilda personer. Hillarps liv finns beskrivet i böcker och i utdrag ur hennes dagböcker, inget sådant finner jag om Lotta Antonsson. Enbart utifrån hennes konst finns hon beskriven. Tom Benson, enbart utifrån den bok jag äger. Ändå griper de samman i sina skilda världar. Vågar vågar inte.

Jag känner mig rätt säker på att Rut Hillarp skulle ha givit Lotta Antonsson ett gott omdöme. Söker efter något att tråckla samman de två och ibland behöver tråden låta nålen tråckla utan att vara säker på att det blir rätt. Hittar i Hillarps bok Penelopes väv, en diktrad ur dikten Penelope i Hades

Här har jag sytt koraller och snäckor i varpen

Stark och våldsam dikt som börjar:

Främling, som nu skyndar förbi med ögonen dold
stanna hos mig en stund och begrunda min vävnad.

Likväl en övergång till de collage av snäckor, ädelstenar, silver och drivved som upptagit Lotta Antonsson i hennes arbeten. Kvinnoansikten med snäckor över ögonen som det som skyddar blicken, för en möjlig erfarenhet upplevd bortom betraktarens iakttagelse. Betraktat av Antonsson och Hillarp och Benson som något de vill bevara och ge andrum åt.

Lotta Antonsson började som assistent hos Tom Benson i Göteborg innan hon bestämde sig för att utbilda sig på Konstfack i Stockholm, 1989. Hon och andra konstnärsvänner var del i de iscensättningar Benson skapade. Lotta Antonssons bok har titeln I Am a Woman. Suveränt. Där finns även tillskansade bilder ofta tagna av Karl Fischer och den märkliga bilden av fotografen Jennifer Buchalter som, visar en naken kvinna bakifrån i en pose av makt och självklart jag. Hur var det Freud ville påstå: Jaget är i själva verket ett kroppsjag. Stämmer stämmer inte.

Bild 1) Tom Benson, Cover. Bild 2) Lotta Antonsson, Paths of inner power, installationsbild.

Antonssons har ett omfattande arkiv av bilder, magasin och fotografier där en stor del utgörs av den östtyska tidskriften Das Magasin. 60 och 70-talets nakna, unga flickkroppar lästes samma med litterära essäer och texter av politiskt innehåll. I Am a Woman börjar med sex sidor med fotografier som visa män, som fotograferar en naken kvinna i en studio, kameran så nära den kropp som skall tas att den tycks tränga in i kvinnokroppen. Den ikoniska bilden av manlig kvinnoframställning. Dessa bilder ur Popular Photography Woman (Ralph Hattersley, 1970) är strakt rastrerade vilket ytterligare förstärker hur kodade och återkommande de är. Ett politiskt och feministiskt statement av Lotta Antonsson. Sedan följer titelsidan, det som vanligen är en boks inledning. Lotta Antonssons bilder är collage, approprierande, tillskansande och hon betraktar med en blick som frigör dessa kroppar från deras ursprungliga framställning i Das Magasin och infogar dem i sin egen säkerhet och stolthet. Formulerat runt orden, den tunna linjen, den kropp som understödjer titeln I Am a Women. Det är starkt, det är vackert, det är politiskt. Kvinnan äger sitt själv, sin kropp.

Nautilussnäckan utforskad av Antonsson, med dess vindlingar genom jordens olika tidsperioder. Fragmenterade, utskurna kroppsdelar, en arm, ett ben får snäckan som balans mot en sammetsmjuk, svart bakgrund. Collage sammansatt med former som cirklar, trianglar, rektanglar, det geometriska som möter kroppsdel och hud. Lotta Antonssons fortsatta arbeten pekar mot den förändring som kroppen genomgår och kvinnobilderna, de valda, blir senare även äldre medelålders kvinnoansikten. Snäckans skörhet tillika hårdhet blir del i verken, innandömet som legat vått innanför dess skal har försvunnit. Snäckor som likt en vacker skyddande eller döljande mask lägger sig över ansiktet, över ögonen. Lotta Antonsson lockar oss att följa hennes väg in i de installationer hon skapar med collage och objekt placerade på podier av speglar. Dessa Arrangements som hon nogsamt ordnat enligt det matematiska systemet, Fibonaccitalen. Ledda eller vilsegångna skymtar vi vår blick i en spegel. Kroppens förändring blir vår egen.

Tre konstnärer har sökt sig nära, sökt det som är tabu, bortom det förväntade. På en galleri-vägg, på ditt bibliotek, i närmaste antikvariat och bokhandel. Dags att efterfråga Rut Hillarp, Tom Benson och Lotta Antonsson. Finns finns inte.

En påse med ord omskakade och ordet erfarbar letar sig ut, lägger sig på det vita papperet och jag tar det i min mun. Böckerna och filmerna som funnits med mig under den sommar som nu passerat, av dem ställer jag några av böckerna i bokhyllan, tittar en sista gång på De vita händerna, lämnar tillbaka de lånade böckerna på biblioteket och så är det över.

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.

Lotta Antonsson, född 1963, arbetar och bor i Berlin och Falkenberg. Hon är utbildad vid Konstfack och Konsthögskolan i Stockholm samt på Konstakademien i Köpenhamn. Hennes konstnärliga arbete rör sig inom ett politiskt och feministiskt fält och undersöker ofta teman som kön, representation och objektifiering. Utöver sitt egna konstnärliga arbete har Lotta Antonsson arbetat som professor i Fotografi på masterutbildningen vid Akademin Valand i Göteborg.

Rut Hillarp 1914-2003 född i Lund och verksam i Stockholm, räknas till en internationell modernistisk tradition och bland de ledande inom svensk 40-talism. Hon gav ut både lyriska och episka verk, samt arbetade konstnärligt med film, fotografi och måleri. Rut Hillarp hade en filosofie licentiat i litteraturhistoria. Undervisade i svenska och tyska på gymnasiet på Statens normalskola i Stockholm under sitt yrkesverksamma liv. På 80-talet ingick hon i redaktionen på tidskriften Krut. (Kritisk Utbildningstidskrift)

Tom Benson 1935-1999 föddes i Västerås, växte upp i Varberg och var under större delen av sitt liv verksam i Göteborg, där han som fotograf också arbetade på bl.a Göteborgs Stadsteater och andra teaterscener. Tom Benson började som musiker och tonsättare och inspirerades framförallt av ryska och centralasiatiska kompositörer. Fotografiet var ändå det som kom att bli hans konstnärliga uttryck. Folke Edwards skriver i "Från modernism till postmodernism" "Som collageteknik står hans bildvärld nära surrealismen, men genom sitt fritt associativa innehåll och sina metafysiska språng i tid och rum föregriper den postmodernismen."