Angelica Elliott. Bilder ur boken Rågsved (Journal).
Angelica Elliotts berättelse börjar i mörker, i en svår händelse som för henne till Rågsved. Hon skriver om hur hon utvecklat ett starkt band och en kärlek till denna Stockholmsförort i den korta inledande texten till fotoberättelsen hon skapat. ”Här finns en sorts gemenskap och en ärlighet som gör att jag känner mig trygg. Detta är mitt hem”, skriver hon vidare.
Angelica Elliott fotograferar i den tradition jag själv skolades i under sent 90-tal och som sedan ganska många år varit åsidosatt för att nu komma tillbaka med kraft – den subjektiva, privatdokumentära fotografin. JH Engström är närvarande i mitt medvetande när jag betraktar bilderna och han och Margot Wallard avtackas mycket riktigt längst bak i boken. Elliott har assisterat paret. De har fungerat som mentorer.
Vilken är då berättelsen bakom boken Rågsved? Jag blir nyfiken på personen Angelica Elliott och jag blir särskilt intresserad av hennes självporträtt. Det börjar med omslaget. En hand som drar gardinen åt sidan och exponerar det som finns utanför lägenheten, utanför fönstret. Hon öppnar upp och för oss in i sin berättelse. Hon ser ut och världen ser in i hennes sfär.
Första bilden i boken är tagen i Angelica Elliots säng, den mest privata platsen i ett hem. Hon fotograferar sina ben, fötter och en svart katt vid fötterna. Till vänster i bilden är det mörkt och en stol anas… en tom stol.
I tredje bilden ser vi Angelicas ansikte. Hon visar vem hon är genom en bild tagen med kameran riktad mot spegeln. Kameran är det som gör att vi förstår att det är ett självporträtt det handlar om. Nu vet vi hur hon ser ut, bildberättaren. Mot mitten av boken finns ännu ett självporträtt taget via en spegel. Denna gång är kameran mindre, en liten kompaktkamera, och klädseln skvallrar om arbete på krogen. En vit skjorta, en svart fluga. Elliott smiter in i ett badrum och tar en bild, arbetar med sitt eget verk, sin egen bok. Kanske gör hon det på arbetstid. På brödjobbet.
De flesta bilderna i boken är inte självporträtt i dess klassiska bemärkelse. Det är bilder på människor och miljöer. Det är snarare en dagbok och på så sätt är helheten ett slags självporträtt. Fotografens känslostämningar förmedlas genom de olika motiven.
Att hon låter egna kroppsdelar, som händer och fötter, vara med i några bilder förstärker det subjektiva… att det är genom henne vi upplever. Vi upplever Rågsved genom Angelica Elliotts kropp, genom hennes ögon.
Redaktörsarbetet, som Elliott gjort tillsammans med Gösta Flemming, är briljant. Vi slungas in och ut i en dynamisk rytm och de egentligen väldigt disparata bilderna håller samman och skapar en enhet.
Miljöbilderna. Bilderna av Rågsveds hus, parkeringsplatser och tunnlar blir vackra genom Elliotts subjektiva lins. Suggestivt eftermiddagsljus, dimma, skorstenars rök i horisonten, fimpar på gatan, en cykel på en balkong. Bilderna är laddade, emotionella och för berättelsen framåt.
Människorna, de hon träffar. Bekanta, vänner, personer hon träffar flyktigt på en fest. Oavsett relation till de avbildade upplever jag som betraktare en öppenhet hos fotografen och en vilja att komma nära. Det finns ett underliggande vemod men också en blick som letar efter och fångar ljuset.