Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. Nej! Wittgensteins mest kända mening må vara logisk men det stämmer inte, den har inget övers med den verklighet människan lever i. Vad man icke kan tala om, därom försöker man tiga. När orden sviker en försöker man komma till rätta med stumheten, acceptera den.

Efter att hennes barnbarn gått bort tänker poeten Tua Forsström: nu går det inte att skriva mer. Hur kan man i ord uttrycka en smärta av traumatisk magnitud, en som fräter sig igenom varenda sekund av dygnet, som penetrerar allt motstånd? Det går inte. Men det går inte heller att tiga, det ligger i en människas natur att försöka bekämpa den afasi som sorgen bär med sig. Vad man icke kan tala om försöker man ändå uttrycka.

Men vad ska jag göra med dina saker skriver Tua Forsström i Anteckningar, hennes första diktsamling efter att det ofattbara har hänt. Trots att det ursprungligen kändes otänkbart fortsätter hon skriva, trevar sig tillbaka till orden.

Efter en djupt traumatisk händelse måste man hitta tillbaka till förmågan att formulera sig, också när man har ett språk som inte består av ord. Hur hittar man tillbaka till talförmågan när ens språk är ordlöst, när ens språk skrivs med ljus, när ens språk är fotografiet?

Många konstnärer som arbetar med fotografi gräver ner sig i arkiven när verkligheten blir för tung, när såren är för djupa. Bilder från tider före det oåterkalleliga hände är ett slags tröst, en hälsning från en annan värld. Den finländska fotografen Hilla Kurki är inte en av dem.

Kurkis syster dör i början av 2010-talet, innan hon ens har fyllt 30. Systern är mycket äldre än Tua Forsströms lilla barnbarn, men ändå ung, alldeles för ung. Samma stumma chock som präglar sidorna i Forsströms Anteckningar tar över Kurkis liv. Hon kan inte söka ro i fotografier av systern; de känns bara som grymma påminnelser om vad som gått förlorat. Av en människa finns det plötsligt bara minnen och ägodelar kvar.

Installationsbilder av Jonathan Schröder - Gallery Taik Persons 15.9. - 28.10.2017

Men vad ska jag göra med dina saker?

I Kurkis ägo finns systerns svarta klänningar. Fotografier av systern hotar ersätta minnen av henne med tvådimensionella bilder, men de kvarlämnade kläderna frammanar levande om än fragila hågkomster; de visar sig vara barmhärtiga mnemotekniska redskap. När behovet att återvända till det fotografiska uttryckssättet växer sig starkt finns klänningarna där, de får symbolisera den bortgångna. Kläderna utgör inte huvudmotiven i de nya bilder Kurki tar, utan de blir hennes motspelare: besjälade föremål som hon interagerar med i svartvita självporträtt.

Det centrala verket i Kurkis pågående serie Of Loss and Lightness heter The Phoenix Piece (2016) – ett konstaterande men poetiskt namn som understryker släktskapet med Fluxuskonstens scores och specifikt med Yoko Onos Cut Piece (1964). Det är ett verk som existerar i ett gränsland, det är både film och foto: sammanlagt 36 självporträtt (en för varje exponering i en 35 mms filmrulle) i fyra rader. Man läser verket likt en bok, börjar högst upp till vänster och arbetar sig åt höger och neråt. The Phoenix Piece är skriven i klarspråk.

Det är inte Kurkis första Eadweard Muybridge-inspirerade fotosekvens, men det är första gången hon visar sig för kameran med ansiktet tittandes rakt in i objektivet och första gången hon inför kameran förstör sin systers kläder. Samtidigt som Kurki inför kameran klipper av sig den långa ärvda klänningen hon bär blir rummet omkring henne gradvis ljusare. Sakta släpper mörkret sitt grepp och kvinnan på bilden står till slut naken, fri.

Ur serien Of Loss and Lightness, Hilla Kurki. I turordning: Ripples. UNdressing. The Phoenix Piece. Patchwork.

Saxen och reducerandet av systerns kläder till långa mörka band är inte bara en exorcistisk eller destruktiv handling, utan samtidigt också en förvandlingsprocess. Likt sin mor och mormor före henne klipper Kurki tygremsor för att väva trasmattor, det är en familjetradition och ett sätt att behålla de dödas garderober samtidigt som man aktivt arbetar med att fördriva sorg och nostalgi. Att väva mattor ur kläder är att acceptera förändring genom att själv aktivt förändra. Förstöra för att sedan skapa nytt.

Den första mattan Kurki väver är liten och skev, skrumpen och mörk. Många år senare dokumenterar hon den i Portrait of Us (2018), ett självporträtt i vilket hon håller upp den hårda lilla väven framför ansiktet och bokstavligen gömmer sin person bakom den sorgeprocess som aldrig kommer vara över. Det är ändå en stor förändring från föregående års verk Comforter (2017), i vilket Kurki poserar med en senare gjord trasmatta som är vacker, jämn och stor. Comforter och dess syskonverk Covers samt Woven (2017) visar Kurki helt och hållet invirad i matta, som ett barn som söker gömma sig. Här är subjektet helt anonymiserat, precis som i sorgeseriens allra tidigaste verk My Pile of Peaches (2013) och Undressing Grief (2013). Det är en smärtsamt exakt beskrivning av sorgens väsen: den kommer och går i vågor, dess efterklang fortplantar sig. Det finns ingen logik eller kronologisk utveckling i en sorgeprocess.

Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar skriver Tua Forsström i Anteckningar, som är ett slags kompendium över de tankar som tänks efter olyckan, när man inte klarar av att tiga mera. Hilla Kurkis Of Loss and Lightness är något liknande, ett konstverk om det som icke kan talas om. Ekot av den djupaste av sorger, uppfångat med en kamera.

Helen Korpak är skribent och fotograf med en master i fotokonst från Aalto universitetet. Hon är konstkritiker vid den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet och driver tillsammans med tre andra galleriet Kosminen i Helsingfors. Hon delar sin tid mellan Helsingfors och Stockholm.

Hilla Kurki är född 1985 i Anjalankoski, Finland. Hon har en master i konst från Aalto University, Finland. Senare utställningar inkluderar utställningen The Log Lady - Ulla Jokisalo and Hilla Kurki in dialogue, tillsammans med Ulla Jokisalo på Fotografisk Center, i Köpenhamn (2018). Kurkis verk har visats på Elles X Paris Photo (2018), i en utställning som lyfte fram kvinnliga fotografer. Hilla Kurki tilldelades The Still Life Prize vid den senaste Hyères Festival. Hon bor och arbetar i Helsingfors, Finland.