USS West Mahomet in dazzle camouflage, ca november 1918 (Okänd fotograf).[1]
I början av 2010-talet och i den arabiska vårens efterdyningar nådde uppmärksamheten kring det digitala övervakningssamhället en kulmen. Det offentliga rummet tycktes över en natt ha blivit ett slagfält för algoritmer med en blick för siffror, mönster och rörelser, och med en enorm bildbank av lagrade ansikten. Ironiskt nog var det just de portaler som går under samlingsnamnet social media som med sitt ständiga mantra för en “open and connected world” också drev fram den digitala övervakningen, och med det hela affärsidén om att aggregera och sälja personliga data. Vid sidan om debatterna kring individens rätt till integritet och privacy default, växte även en annan visuell form av kritik eller motstånd fram, som i analogi med det kamouflerande syftet benämns som CV Dazzle[2]. Computer Vision Dazzle, ungefär förblindning av maskinseende, syftar till att störa eller omöjliggöra specifikt den digitala ansiktsigenkänningen med till synes enkla medel: en blandning av färggrann make-up, asymmetriska frisyrer, och delvis dolda näsryggar och ögon, men under tröskeln för de maskeringsförbud som införs i allt fler länder. Det gäller att lura det allseende ögat på ett kreativt sätt. Här är det inte tal om att bli osynlig, snarare att bli offensivt men förvillande synlig för den mänskliga blicken – att gömma sig fullt synligt eller att bli en synvilla. Inför övervakningskamerans avkodande blick förblir ett sk Anti-Face väl synligt men oigenkännligt, och därmed både genomskinligt och ogenomskinligt på samma gång; opak som kropp, transparent som identitet. En transparent opacitet?
CV Dazzle är trots allt bara den postdigitala tidsålderns sätt att försvinna genom att förvilla. Kamouflagefärger och krigsmålningar med ett ibland nästan modernistiskt formspråk har funnits lika länge som krigsmakten. Fraktskeppet SS West Mahomet, som sjösattes för nästan exakt hundra år sedan, är ett av många exempel på en aggressiv synlighet som tänjer på gränsen för det opaka å ena sidan och det transparenta å andra sidan. Krigets logik och motståndets estetik[3] (sic!) får här närmast futuristiska eller kubistiska förtecken. Syftet med både CV Dazzle och gammaldags Dazzle kamouflage är att hålla kamerans, periskopets eller kikarens monokulära och platta blick upptagen med att dechiffrera, beräkna och matcha sökparametrar. Färg- och formmönstret gör det helt enkelt svårt att optiskt avgöra objektets exakta position, hastighet och färdriktning. Detta är även en intressant sidoeffekt med CV Dazzle: algoritmerna tvingas exekvera om och om igen och kan på så sätt hamna i loop, och därmed försvaga hela övervakningens effektivitet.[4] Den militära makten såväl som det civila motståndet använder delvis samma färg- och formpalett. Kan man inte försvinna, gäller det att förvilla.
Pressbild Moderna Museet Utställningen The New Human /Hito Steyerl How Not to Be Seen
Kanske är det mot bakgrund av en tysk övervakningsskräck med gamla anor och hatkärleken till de hyperkapitalistiska digitala bild-överflöden som en kan läsa Hito Steyerls verk How Not to Be Seen: A Fucking Didactic Educational .MOV File från 2013.[5] Verket som är en enkanalig film, jämte rumsligt installerade objekt från filmen, består av fem sammanvävda delar, eller snarare “lektioner i osynlighet” med följande mellantitlar: 1. Make something invisible for a camera, 2. Be invisible in plain sight, 3. Become invisible by becoming a picture, 4. Be invisible by disappearing, and 5. Become invisible by merging into a world made of pictures. För en utmärkt beskrivning av verket läs Karolina Pahléns text Hito Steyerl - upplösning bestämmer synlighet, det som inte fångas av upplösning är osynligt i VERK 01 - 2017, Januari-Mars, Tema: Störning, ISSN 2002-2735
Det rör sig om ett mångbottnat verk mittemellan genren instruktionsfilm och slapstick, med många exempel på försvinnanden hämtade ur filmteknikens trollerilåda. Filmens bilder (i bilder), bildtexter, röst och musik ställs mot varandra, som i titelns tagline A Fucking Didactic Educational .MOV File som är full av de ironiska förtecken som går igen i förklädnader och fullt synliga effekter. Det löjliga står i skarp kontrast till allvaret bakom lektionerna (total global digital övervakning) och bidrar till en skruvad ambivalens.
Filmens centrala teckenelement agerar både verklig spelplats och objekt, och återuppförs i den museala installationen: en serie streckmönster likt övergångsställen på en asfalterad kvadrat mitt i Kaliforniens öken, som förut användes för att kalibrera det amerikanska flygvapnets övervakningskameror.[6] Ett likadant svartvitt kalibreringskort används som grafisk backdrop i filmen och påminner starkt om SS West Mahomets kamouflage. Återigen – krigets och motståndets estetik använder samma formspråk. Kalibreringstomten ligger numera öde, talande nog används idag en modell med pixeln som minsta kalibreringsenhet.
Mot den digitala översynligheten som riskerar att förvandla alla till bilder, ställer Steyerl här en serie strategier för osynlighet, som undersöker olika grader av transparens. Men finns den kvar som lyckas försvinna? I en värld där det digitala paradigmet har blivit hegemoni, dvs där bilden är verkligare än kroppen, är en ansiktslös människa snart borta på riktigt. Steyerls talsyntetiska speaker deklamerar det tydligt: “In the decades of the digital revolution 170.000 people disappeared. Disappeared people are annihilated, eliminated, eradicated, deleted (...).”[7] Om vi blir transparenta till döds, vilka andra former av motstånd eller frihet återstår då?
Steyerl är användbar för lite olika diskurser kring det avbilda(n)de och har nått stjärnstatus i konstvärlden. Men jag undrar om hon inte ibland går vilse i Marcuses skog och mister den kritiska udd som hennes tänkande utmärks av. Många är de disparata grepp och audiovisuella motsättningar som riskerar att bli självmotsägelser i den hårt uppskruvade tonen, och många är de bild- och betydelsetäta sekvenserna som “avslöjas” som sina egna eleganta trick, utan att riktigt komma någon vart. Trivs inte Steyerl ganska bra i det digitala limbot efter kameran? För mig är objekt-skapet i hennes senare praktik en framträdande aspekt, inte minst utifrån utropet “varför inte bli ett objekt?”[8] mot en feministiskt orienterad normkritisk position. Jag kan inte bestämma mig för om hon ibland under- eller överskattar sin publik, eller både och. Hon både fångar och fångas av det postdigitala samhällets ensidigt transparenta inlåsning: varje gång du tittar in i din skärm, platta, eller mobil, blir du och dina klick själv synliga, medan skärmen och dess algoritmiska makt blir transparent.
Offentlighetsprincipen är “central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet.”[9] Begreppet är starkt förknippat med en typisk nordisk öppenhet, även om liknande “solskenslagar” och informationsfriheter finns i fler än 70 länder. Offentlighet och öppenhet har därför en synonym klang i våra öron. Makten ska kunna synas av den enskilde, inte tvärtom. Men vad händer med transparensens praktik och estetik i en digital offentlighet?
Offentlighetsprincipen som en strukturell lins för att observera och granska beslutsmakten används skickligt i publikationen Direktupphandling av kortfilm om medicinsk åldersbedömning av Carl Johan Erikson och Björn Larsson. Trycksaken fungerar som en högst komplex genomlysning av processen bakom filmen Medicinsk åldersbedömning[10].
Erikson och Larsson som under många år framgångsrikt har aktualiserat den fotografiska boken, som både ett medium och en metod för att publicera fotografiska projekt enligt sina egna verkspecifika villkor, lyckas här upprätta ett kongenialt intertextuellt format för sitt projekt. Så vad belyser publikationen egentligen och hur ska den läsas?
Omslaget till Direktupphandling av kortfilm om medicinsk åldersbedömning av Carl Johan Erikson och Björn Larsson som en del i Vägra döda – historier om de vapenfria männen, ett konstnärligt forskningsprojekt. Vägra Döda, 2018. ISBN 978-91-639-8413-6 Projektet finansieras av Vetenskapsrådet och bedrivs vid Kungl. Konsthögskolan och är tryckt på Elanders.[11]
Jag läser den som en inverterad rysk docka: för varje babusjka jag öppnar, gömmer sig en större babusjka i den! Rent faktiskt publiceras i detta återtryck de offentliga allmänna handlingar rekvirerade från Rättsmedicinalverket (RMV) som ligger till grund för besluts- och produktionsprocessen bakom en beställd kortfilm om åldersbestämning av asylsökande ungdomar som inte kan styrka sin ålder med identitetshandlingar. Bokens sidor fylls av myndighetsprosans direktiv, offerter, mailkonversation, manusversioner, inspelningsschema och fakturor om vartannat. Omslaget i sin tur pryds av en skärmbild på den slutliga filmen från Rättsmedicinalverkets youtubekanal. Det enda redaktionella tillägget, utöver val av omslag och sidformat, utgör en enkel innehållsförteckning, samt anonymiserade person- och kontaktuppgifter. Utifrån ett kommersiellt perspektiv skulle detta kunna beskrivas som boken till filmen med ytterligare bonusmaterial, ett retrospektivt metamanus, eller bara ett byråkratiskt kommentarspår som är längre, större och djupare än själva filmen.
Det speciella med filmen[12] är dess målgrupp och tilltal, nämligen de asylsökande ungdomar själva som är föremål för åldersbestämningen, vilken genomförs med hjälp av en kombinerad tandröntgen- och magnetkameraundersökning. Med språkliga förenklingar och informationsfilmens stereotypa upplägg ska undersökningarna avdramatiseras och liksom normaliseras. Allt kokar ned till en enda punkt: som i askungesagan upphör rätten till asyl när kroppsklockan klämtar 18 år. Med röntgen- och magnetkamerabilderna som enda rättsmedicinska underlag skrivs ett rättsmedicinskt utlåtande för sannolikheten att den asylsökande är över eller under 18 år. Migrationsverket använder utlåtandet som en del i sin bedömning om personen betraktas som barn eller vuxen. Det är m a o en högst dramatisk vändpunkt med potentiellt extremt existentiella konsekvenser som ligger inbäddad i filmen och direktupphandlingens sakprosa.
I motsats till den digitala aktivismens CV Dazzle och Anti-Face finns det inga sätt att skydda sig mot eller förvilla röntgen- eller magnetkamerans hypertransparenta blick. Relationen är snarare den omvända: transparent som kropp, opak som identitet. För vad är en ålder (till skillnad från levd tid) och hur syns den? Är det en funktion av kroppen eller ett villkor för identiteten? Det beror på vem som synar bilderna och på vilket sätt och med vilka instrument denne betraktar, bedömer och till sist beslutar. Här ställs det myndighetsutövande begäret efter ett bildbevis på sin spets: att avbilda en specifik ålder, och därmed avgöra ett öde.[13]
Publikationen har drag av sk feedback loop, eller som Wikipedia så lysande förklarar begreppet “ett sätt att styra olika typer av system, där en del av utsignalen kopplas till systemets insignal”[14]. Ju mer publikationen vecklar ut de detaljer kring processen och både de önskade och oavsiktliga konsekvenserna, desto mer förstärks den besvärande genomskinligheten som inte minst omslaget ger uttryck för. Ty längst inne i den största ryska dockan riktas strålkastarljuset mot de högst kontroversiella, osäkra och rättssvaga metoder med vilka någons ålder överhuvudtaget kan eller ska fastställas. Erikson och Larsson drar inga slutsatser och gör inga egna analyser i text eller bild, utan överlåter allt åt den uppmärksamme läsaren, helt enligt den transparensens estetik med vilka de lyckas exponera även den fotografiska återkopplingen: detta är boken bakom informationsfilmen bakom magnetkamerans bild av ålder.
Skärmbild med fokus på kommunen Ydre, från den interaktiva kartan över Sveriges kommuner som presenteras på https://undervaka.se/kommuner/ (CC BY_SA 4.0 Undervaka.se)
Det är svårt att sia om framtiden för både offentliga upphandlingar och handlingar (sic!) i de politiskt instabila tider som råder. Den lagstadgade transparensen är en sak, men hur den verkställs en helt annan. Många myndigheter eller verk kringgår redan idag hela processen genom att anlita rekryteringsfirmor eller andra mellanhänder för att upphandla personal, produkter och tjänster utan möjlighet till insyn. Kunskapen om, resursen till och kanske även viljan till att lämna ut offentliga handlingar skiljer sig också drastiskt mellan olika kommuner, landsting eller myndigheter. Det framkom i projektet Undervaka[15] som har kartlagt offentlighetsprincipen. Sveriges öppenhetsindex utgör en brokig karta med mer eller mindre transparenta regioner och kommuner. Statistikens färgkoder inbjuder till olika tolkningar. Jag noterar att den kommun i hela Sverige som är sämst på att lämna ut handlingar, särskilt i digitalt format, är Ydre och undrar vad det kan beror på. Men det får bli föremål för någon annans projekt. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att filmen Händelser i Ydre[16] intar ett vardagsnära och intimt perspektiv. Kanske utgör kommunens underskott av transparens en välbehövlig zon av opacitet för dess invånare.