Älvdalen är ett mytomspunnet område med ett gammalt rykte om att vara isolerat och svårt att närma sig. Det är också ett lingvistiskt mysterium. Att omgivande svenska inte trängt ut dess ålderdomliga språk med nära koppling till fornnordiskan, trots att man geografiskt inte är särskilt isolerade, är en anomali. Runt 3 000 personer talar älvdalskan med dess komplicerade regler, nasala vokaler och accentmångfald. Fotografen Maja Daniels (f. 1985) som tillbringade mycket tid där som barn sökte sina rötter och återvände till farföräldrarnas stuga. Resultatet av tre års arbete där är boken Elf Dalia, där Daniels samtida fotografier möter den “självlärde tusenkonstnären” Tenn-Lars Perssons (1878-1938) sekelgamla svartvita bilder.

I sin bok Föreställda gemenskaper från 1983 behandlar statsvetaren och historikern Benedict Anderson de mekanismer som skapar samhörighet och solidaritet mellan människor som inte alla rimligtvis kan känna varandra. Gemensamt språk är en sådan sak. Anderson fokuserar på nationskänsla och tar som exempel när finskan fick sin status som dominerande språk i Finland, och när norskans och danskans skriftspråk gick skilda vägar på 1850-talet. Älvdalskan har inte officiell ställning som svenskt minoritetsspråk, men förutsättningarna finns. Litteratur ges ut och skriftspråket har standardiserats. Därmed skapas en egen gemenskap i kontrast och som komplement till den svenska nationalgemenskapen.

Älvdalen sedd genom Daniels ögon blir en magisk plats. Med fötterna i en dokumentär tradition är hennes fotografier i sig ganska rakt på sak. Porträtt och miljöer, oftast på nära avstånd, mestadels i mjukt ljus. Tenn-Lars bilder, ofta tagna med hembyggda kameror, svävar mellan astronomi, det ockulta och vardagsskildringar. Naturen tycks oförändrad hos de två och i vissa fall är jag inte helt säker på vilka bilder som tillhör vem.

I memoaren Hold Still beskriver Sally Mann det walesiska ordet hiraeth, som kan översättas som “avståndssmärta”. Detta kan anas i Elf Dalia, kanske inte minst därför att Daniels arbetar med en egen familjehistoria som hon utan att tala språket inte helt har tillgång till.

It means distance pain, and I know all about it: a yearning for the lost places of our past, accompanied in extreme cases by tuneful lamentation. (…) But, and this is important, it always refers to a near-umbilical attachment to a place, not just free-floating nostalgia or a droopy houndlike wistfulness or the longing we associate with romantic love. No, this is a word about the pain of loving a place.

Förutom gemensamt språk behövs för skapandet av en föreställd gemenskap någon typ av kontinuitet och en platsbunden mytologi i vid bemärkelse. I spänningsfältet mellan de två polerna Daniels och Tenn-Lars utgör, fyller vi som betraktare i tidsluckorna och bygger en berättelse. Bilder fulla av gåtor sänder ut gnistan för betraktarens medskapande. Därmed definieras platsen och gränsen mellan innanför och utanför och vi är med om att bygga den föreställda gemenskapen.

John Berger skrev 1982 i essän Appearances om fotografiets förhållande till ögonblicket och betraktarens roll som medskapare.

[A] photographer, through the choice of the instant photographed, may try to persuade the viewer to lend that instant a past and a future. 

The photograph cuts across time and discloses a cross-section of the event or events which were developing at that instant. We have seen that the instantaneous tends to make meaning ambiguous. But the cross-section, if it is wide enough, and can be studied at leisure, allows us to see the interconnectedness and related coexistence of events. Correspondences, which ultimately derive from the unity of appearances, then compensate for the lack of sequence.

Daniels bryter ner sammanhang och skapar nya. De av henne porträtterade människorna får i dialogen med Tenn-Lars porträtt ett släktskap. Det finns ett eko i ceremonier och utklädning mellan dem. Bådas fotografier är gåtfulla, en del underliga. Till Daniels bild av en man med en björnfäll och Tenn-Lars dubbelexponerade porträtt saknas ledtrådar i text. När vi fyller i de många luckorna är vi medskapare till gemenskapen och bygger platsens berättelse, utan att något av fotografierna tydligt definierar platsen i geografisk mening.

Mer än ett dokumentärt verk är det en meditation över platsen. Också hos Sally Mann finns dialog med tidigare generationers fotografer.

Bland annat i arbetet med utställningen Picturing the South, där hon går tillbaka till fotografen Michael Mileys glasnegativ för inspiration. Även de har med tidens avstånd en mystisk aura, förstärkt av tidens gång.

Mer prosaisk är Sune Jonsson-stipendiaten Erik Holmstedt (f. 1952) som i flera decennier skildrat födelseorten Malmberget. Boken Inte längre mitt hem, visar strikta kompositioner av hus och människor från två tidsperioder – 1969-1978 och 2007-2008, i en mer traditionellt dokumentär anda. Kompositionerna för tankarna till New topographics, och särskilt Robert Adams dokumentation av ett framväxande förortsamerika på väg att befolka och ta över tidigare orörda landskap. Holmstedt träffar tvärtom ett samhälle i slutet av sin existens, ett som hänger kvar i några sista trådar medan industrin gör det den måste och tar över marken. Också här läser jag in ett stort mått av Sally Manns hiraeth, trots att samhället inte hunnit sätta djupa rötter.

Malmberget växte fram snabbt när järnmalmen på allvar började brytas på 1890-talet. Alla har levt med vetskapen att det snart kommer vara över och husen måste rivas. En plats att inte fästa sig vid. Ändå måste en samhörighet skapas, för sådan är människan. Kåkstäder och tillfälliga bostäder av dynamitlådor byttes ut mot ett samhälle med lägenheter, villor och skolor i trä och tegel. Och snart ska husen igen bort från marken som urholkats och inte längre bär när gruvan breder ut sig. Serien Living on an unstable mountain visar den fysiska miljön som ännu står kvar, men tomma och med tiden utmätt. Staket som inte skyddar något av värde. En butik med skylten nedtagen men golvlampan kvar. Någon har med gigantiska korsstygn broderat “Hem ljuva hem” i ett gunnebostängsel.

Också här blir fotografierna spöklika, inte minst beroende på deras markörer av det vanliga livet. Garageuppfarterna, några skottade, ännu använda. Andra översnöade, lämnade. Tomma kök och halvvägs packade kartonger. På ytan verkar mycket normalt, men det är som om man håller andan. Kvinnan i grävmaskinspåren som kommer allt närmare hennes hus. Är det lönt att laga något för mannen med borrmaskinen, om man snart måste flytta? 

I motsats till Daniels Älvdalen saknas i Malmberget den långa kontinuiteten. Den måste nästan bekämpas för att man inte ska bli alltför fäst vid platsen. Men att leva i ett tillfälligt samhälle är ett tillstånd i sig, kanske lika identitetsskapande. Kan Benedict Andersons tanke om den föreställda gemenskapen också appliceras på detta tillstånd? Jag tror det. Där man inte kan sätta rötter och bygga solidaritet vertikalt i tiden, sprider de sig istället horisontellt i rummet, till andra platser och människor med samma erfarenhet. Resurssamhällena delar sitt flykiga öde. Holmstedts Malmberget kan kännas igen från Appalachernas kolgruvesamhällen, där arbetstillfällen försvunnit och tagit med sig  förutsättningarna för samhällsliv, och Amazonas guldgruvor där de snabbt vuxit fram.

Hos Daniels finns en plats som verkar evig och hemlighetsfull, hos Holmstedt mer konkret  och industrihistorisk berättelse om en plats i ständig upplösning. På ytan skiljer de sig. Ändå finns många beröringspunkter. Båda är kärleksfulla berättelser om gemenskaper och delar vemod och allvar.

Mattias Lundblad är frilansskribent och fotograf (f. 1981) huvudsakligen verksam i USA där han arbetar för en rad svenska och europeiska publikationer. Oftast syns hans arbete om ämnen som konst, musik, miljö och samhällsfrågor i tidskrifter och dagstidningars kultursidor. Han är också medskapare av den oberoende konstlokalen The Kitchen Gallery i New London, Connecticut. Mattias har studerat konst, fotografi, socialantropologi och konstvetenskap vid bland annat Stockholms universitet, Södertörns högskola, Liljeholmens och Viebäcks folkhögskolor. 

Maja Daniels (f. 1985) är fotograf/konstnär baserad i London och Göteborg. Hennes arbeten har ställts ut i Paris, London, New York, Amsterdam och Bilbao. Hon har fått flertalet priser och arbetar också med pressuppdrag internationellt. Hennes första bok “Elf Dalia” publicerades av MACK Books våren 2019. Boken fick snabbt internationell uppmärksamhet och nominerades till the Aperture-Paris Photo First book Award 2019 och listades som en av årets bästa böcker av bland annat The Guardian, The Financial Times Magazine och The New Statesman. Den vann också Svenska Fotobokspriset. Elf Dalia har därefter expanerat till att bli en utställning (som inkluderar en videoinstallation) som nu turnerar internationellt. Daniels gjorde sin första kortfilm “My other Half” 2015 och hennes andra “My friend Barbro” (2018) vann Fotografiska Documentary Award samma år. Hon avslutade just en ny kortfilm, “Hauntings” som har premiär 2020.

Erik Holmstedt (f. 1952) i Malmberget och bosatt i Luleå. Fotografisk utbildning på Konstfack 1981-1983. I sina fotografiska arbeten ägnar han sig åt det (post)-industriella samhällets framfart och de konsekvenser det får på det urbana landskapet. Det är frågeställningar om vår samtid, hur miljöer
förändras och hur nya landskap uppstår. Han arbetar med ett topografiskt förhållningssätt med centralperspektivet som grund för ett registrerande fotograferande. Ursprunget är New Topographic Movment där en analytisk och kritisk syn på det av människan förvandlade landskapet är bärande.