Bild 1: Baksida silverprint
Någon gång på sjuttiotalet stal jag ett fotografi ur arkivlådorna på bildarkivet Bildhuset. Skammen överväldigade naturligtvis mig, så jag avslöjade för Walter Hirsch om mitt tilltag. Det var hans bild. Han benådade mig med ett leende.
Anledningen till mitt omoraliska agerande var givetvis sagda bilds magi.
Det var en dubbelbild bestående av överst ett trafikflygplan på stort avstånd, som nog måste betraktas som en mindre lyckad avbild och under den en bild föreställande en asiatisk man iförd solglasögon, ett suddigt ansikte oförskämt nära kameran mot en skarp bakgrund. Alltså två bilder som efter gängse normer nog måste beskrivas som misslyckade. Ett bildpar, istället valt med känsla, som här resulterar i att Hirsch med dessa regelbrott utan tvekan skapat ett fotografiets Mona Lisa.
Bilden hade varit med på den första fotografiska separatutställning någonsin som visades på Moderna Museet 1968 i Stockholm och hade namnet En dag i London. Jag bör nog inte här avslöja att jag vet att Walter inte nöjde sig med att fotografera endast en dag. Det silvergelatinfotografi jag hade lagt beslag på var troligen en presskopia från just den utställningen, 24x18 cm, på tunt papper (single weight) med högglanstorkad yta. (Bild nr 1)
Bilden blev sedemera omslag på boken Walter Hirsch Fotografier 1960-2003, men uppenbarligen reproducerad från en modern förlaga. Den har nämligen en bred svart kant, till skillnad från de ursprungliga vintageprintarna kopierade av Walter själv som har en smal dito. Bilden fanns redan tidigare tryckt i boken WALTER HIRSCH Bilder 1960-80 , då i en mycket blek version till skillnad mot den nyare reproduktionen som bättre svarar emot originalets tonskala med sin kraftfullare och mörkare exponering. (Bilderna 2 och 3)
Walter fotograferade med svartvit film, vilket ju var brukligt på den tiden. Han använde gärna lite udda kameror med exempelvis panoramaformat eller med inspeglade datum eller så kallade halvformatskameror som Canon Dial. Det var en säregen liten och mycket lättarbetad kamera vilken man drog upp med fjäder som en gammal klocka och som mycket riktigt utifrån namnet såg ut som en telefon från den tiden. Den gav just filmnegativ i detta lilla format (det var inte helt ovanligt att man kopierade två följande exponeringar på samma papper, såsom var fallet med Londonbilderna). Walter utnyttjade dessa små genvägar till udda utseenden på bilderna, som därmed ofta blev speciella.
En riktig fotograf hade alltid med sig sin kamera hängande i sin läderrem på magen eller över axeln. På sätt och vis jämförbart med hur alla idag alltid bär med sig sin mobiltelefon. Kameran var dock då nästan alltid en förlängning av ens personlighet, som Leicakameran vilken hade sin historia och Nikon F som hade sin osv. Så är det verkligen inte med dagens själlösa, lynniga och svårkontrollerade digitala underverk. Eller?
Och; man riktade kameran mot sin omgivning och inte som idag mot det egna jaget.
Men kanske utgjorde Walter ändå ett undantag. Ännu ett exempel på hans suveräna förhållningssätt är serien Avd 9 i boken med samma namn från förlaget DOG, 1979. DOG var ett bokförlag som inom parentes sagt startades av Walter, Gunnar Smoliansky och mig. Vi höll för övrigt till i en källare på Söder i Stockholm och blev alltid lika sårade och besvikna varje gång vi haft inbrott, då tjuvarna inte rört våra fina silverprintar utan nöjde sig med pennor och häftapparater. Förlaget var ingen succé. Det hände att vi fick åka till någon kommunal soptipp och kasta hela lådor med böcker som vi inte fick sålda. Så dock inte med Avd 9 vari Hirsch dokumenterar sin egen vistelse i och runt sjukhussängen efter en hjärtinfarkt. Vänner som Bodil Malmsten, Stina Brockman och Peder Alton är på besök. Också läkare och sjuksköterskor finns med och första motivet i boken utgörs av Walter själv, uppkopplad med sjukhusets alla slangar och sladdar. (Bild 4)
Se också boken WALTER HIRSCH BILDER DAGBOK där han, på ett för den tiden mycket otypiskt och konceptuellt sätt föresatt sig att ta en bild om dagen under ett helt år. Där är höjdpunkten i mina ögon den svarta rutan med datum inpräntat från lördagen den 22 augusti 1981, då han uppenbarligen inte lyckades exponera en traditionell bild och väljer att redovisa denna motgång i boken.
Jag noterar också två bilder på ett uppslag från den 19 februari 1982 föreställande en ung man med ett par förfärliga strumpor och en stor träkamera på stativ. Det är undertecknad som fotograferar Walter till omslagets baksida på boken Bilder 1960-80. (Bilderna 5-7) Jag ber honom gömma sig bakom kameran. Han väljer att sätta sig på sidan av sin vita soffa. Han bereder plats för någon att göra honom sällskap.
