Är det då en sorg eller en befrielse, minnet? Ett fluffigt ting som innehållet i burken med raklödder som blivit kvarglömd här inne, som lämnar rostiga ringar på bordsskivan. När jag pressar ned munstycket sprider sig lukten av kemisk sommar och sjuttiotal i rummen till mitt barndomshem.

Fotoboken Daddy Cool handlar om min pappa, fastighetsmäklaren, men också om sökandet efter en metod att porträttera någon som stått mig nära, någon i den egna familjen. Mot slutet av min pappas liv hade vi en relativt avslappnad relation. Vi hade på något vis kommit till ett avslut med varandras roller och jag upplevde en ömsesidig acceptans.

Och ändå var det först efter hans död jag fick syn på honom på riktigt. Lite från sidan.

I sökandet bland barndomsminnen, i fotoalbum, bland hans tillhörigheter och i andras uttalanden om honom fick jag knackat ett hål på vår pappa-son relation, även om han för alltid är försvunnen i det oöverskådliga hav av minnen som omger en människa.

Inledningsvis försökte jag närma mig honom med hjälp av kameran och genom intervjuer, det var vanskligt. Han styrde vårt samtal och vart vi var på väg. Bilderna landade i en byrålåda. Det var först efter hans död och i samband med begravningen som en mer varierad bild av honom blev tydlig, en bild han inte längre själv kunde kontrollera. Jag återupptog arbetet. Begravningen var så klart en sorglig tillställning men ändå, en öppning, hans vänner beskrev honom som en lekfull människa, som någon jag blev nyfiken på. Vem var han? Egentligen?

Det blev naturligt att använda humor som ett berättargrepp i boken eftersom min pappa själv flitigt använde sig av den som ett vapen eller som hjälp i hans arbete i mötet med människor. Humor som i bästa fall vara universell och en förklädd bärare av allvar. För mig blev det en möjlighet att göra något tungt till något lustfyllt mitt i sorgearbetet.

Bilderna och texterna i boken är baserade på verkliga händelser, historier och minnen men det ingår även rent fiktiva delar som understryker hans personlighet och som förstärker min bild av vem han också var under den oftast korrekta fasaden.

Till en början hade jag ingen tydlig uppfattning om att det sammanställda materialet skulle bli en fotobok. Det bestod av en enkel dummy och en serie fotografier av min pappas tillhörigheter staplade och fotograferade i mitt barndomshem. Några av dessa skulpturer visades senare på utställningar i gallerirummet som readymades. Dummyn fungerade som en utställningskatalog.

Tanken om en fotobok lockade alltmer med dess möjligheter att leka med rytm, taktila upplevelser och olika format för att berätta en historia. Men också idén om boken som en plats man kan återvända till när man själv har lust.

Genom bokförlaget Breadfield Press blev jag rekommenderad en formgivare som heter Sofia Djerf. Vi besökte min pappas kontor som stått orört i många år och grävde oss gemensamt nedåt i arkiven. Plötsligt höll hon fram en plånbok, i den låg en cyanblå lapp med texten ’Det blir för dyrt’, en brasklapp för att sänka garden hos husspekulanter som vacklade. Olika papperslappar med mystiska koder och lösenord dök upp. Andra små lappar i plånboken hade nedtecknade, ibland rätt usla, vitsar. De var arbetsredskap i fickformat för en mäklare.

I en skrivbordslåda låg en revolver som min far hade viftat med när jag var barn. Han hade varit cowboy i Vilda Västern. Allt blev till nya pusselbitar i boken.

Det personliga anslaget, att gräva där man står, anser jag ofta ger en styrka i en berättelse. Samtidigt har jag längs vägen övervägt om min berättelse överhuvudtaget appellerar till en större publik. Om jag ska pröva att peka på det universella så har jag märkt att boken på ett lekfullt sätt öppnar upp för reflektioner om föräldraskap och identitet. Idén om materialitet, hur minnen är kopplade till föremål, har jag också upplevt intresserar en del läsare. Att berättelsen är i bokform stärker samtidigt känslan av det intima och privata.

Boken är min pappas historia, präglad av en tid som såg annorlunda ut. Han förväntades att ta över familjeföretaget och lägga sina drömmar åt sidan. Samtidigt hade han ett jobb som erbjöd möjligheten att ändra karaktär beroende på vem han mötte, han var en kameleont. Han gillade den svårbemästrade leken i att göra affärer. I boken prövar jag att iscensätta honom i de karaktärer jag tänker att han också kunnat hantera om han valt ett annat yrke.

Daddy Cool är en subjektiv berättelse, mina bröder har delvis en annan bild av min pappa. Min egen roll i boken förstärker tanken om att det är svårt, om inte omöjligt att karakterisera en människa utifrån ett enkelt perspektiv.

Martin Magntorn (f.1970) är utbildad i fotografi vid Akademin Valand i Göteborg. Han har sin bas i Malmö. I hans arbeten samsas ofta fotografi, skulptur, text och arkivmaterial. Tematiken kretsar kring identitet, förskjutningar och förställning. Hans arbete har visats i både grupp- och soloutställningar i Sverige och internationellt. Fotoboken Daddy Cool utgavs på bokförlaget Breadfield Press 2020. Projektet tar upp frågor kring hur den subjektiva bilden av en närstående kan komma att omprövas i mötet med andra människors upplevelse av samma person. (I det här fallet konstnärens far som gick bort 2015).