Vi människor har alltid behövt förhålla oss till landskapet omkring oss. Ända sedan vi levde som nomadiserande jägare och samlare har undersökandet av landskapet och utvidgandet av vyerna varit centralt i våra liv. Överallt där vi nått en gräns har vi strävat efter att överbrygga den, att trots allt ta oss vidare, drivna av en önskan att greppa och förklara tillvaron. Vad finns på andra sidan havet, hur tar jag mig dit? Vad finns djupt inne i urberget, hur tar jag mig in? Varför översvämmar vårsmältningen markerna av vilka jag lever, hur leder jag undan vattnet? Vi har tvingats förhålla oss till rörelsen utsträckt geografiskt såväl som i tiden. Landskapet tar och ger, det omformar sig och det formar oss. Genom årtusendena har det sedan skett en förskjutning av perspektiven, vi har både fjärmat oss från jord och hav och kommit dem närmare. I allt högre grad har vi själva sett till att omforma landskapet efter våra behov och begär, vi har underkuvat naturen och satt ett pris på dess resurser.

Fotografiet har haft en roll i de här processerna sedan det själv en gång upptäcktes. Det har visat och beskrivit såväl den stora som den lilla världen, det har hjälpt oss att begripa landskapet omkring oss, har återgivit och lockat med dess skönhet och rikedom samt varnat för och berättat om följder och katastrofer. Fotografiet följer hand i hand med upptäcktsresanden och vidgandet av världsrymden, liksom det för blicken tillbaka och berättar om de ibland sorgliga konsekvenserna av nya landerövringar; som krig och flykt och förskjutna gränser, såväl i de mänskliga samfunden som i de långsamt förvandlade ekosystemens.

Ilkka Halso, Malin Gezelius och Dan Isaac Wallin närmar sig landskapets gränsland på olika sätt, vilka samtidigt har starka beröringspunkter. Det är som om de tre olika konstnärskapen tar avstamp från olika hållpunkter längs en tänkt tidslinje. Utifrån olika utgångslägen återger de en snarlik berättelse om vårt band till det levande omkring oss. Vår nyfikna längtan ut i det okända, våra drömmar och våra begär efter vad som dväljes vid den glittrande horisonten, inne i den djupa skogen eller på botten av den speglande tjärnen och våra ständiga försök att förstå och förklara men också bevara, det vi funnit. Mörka, gåtfulla bilder som låter oss ana och själva spinna vidare på en halvt uttalad historia, en ännu inte avslutad berättelse om livet, om landet och vattnet och den roll vi själva spelar i mötet dem emellan.

Dan Isaac Wallin, ur serien The other side, 1) Awaits Ihc, 2) Alone IIhc, 3) Traces Ihc.

Bilderna i Dan Isaac Wallins projekt Endurance och The other side, för tankarna till människans avstamp i historien. Till den upptäcktsresandes spanande mot horisonten och de okända världar som väntar där bortanför. Hungern efter att resa, att söka och kanske erövra... De för också tankarna till dem som lämnats kvar och väntar på en återvändande. Osäker om ankomsten, osäker på om havet lämnar tillbaka den älskade eller om det slukat den för gott. De visualiserar också lantbrukarens envisa strävan att vända ytterligare en fåra jord mot himlen; den genom historien svåra kampen för överlevnad, mat på bordet, säd i ladorna inför vintern. De mörka, ibland suddiga, ömsom nästan ogenomträngligt svarta, ömsom närmast utfrätta polaroiderna låter ana en berättelse strax under ytan. De väcker en nyfikenhet genom det som döljs i bilden snarare än det som visas. Som åskådare upplevs berättelsen just utom räckhåll, nästan som en flyktig beröring, och triggar den egna driften mot en avlägsen horisont. Mot ett bortanför som alltid väntar och det ändlösa sökandet efter de berättelsernas fragment som rider på vågskummet mot stranden. Vilka öden är förseglade och gömda som oåtkomliga skatter under den spegelblanka ytan. Vilka löften bär den salta vinden med sig från främmande länder och kuster långt bort? Hur lever man där – och hur formar deras liv livet hos oss själva? Havet som förbindelselänken mellan kusterna är en lika seglivad sanning som dess utgörande av gräns och barriär. Wallins kamera är vänd mot landet bortanför och längtan efter det okända gestaltas av den ensamma människan på stranden, med blicken sökande ut över en fjärran horisont. Den ensamma vars ögon och drömmar vi själva lånar och gestaltar.

Malin Gezelius panoramabilder ur projektet Våtmarker skapar en skimrande ingång till skogen i vattnet. De ger känslan av att själv tassa under trädens dunkel i den allra tidigaste gryningen, ner mot vattnet och morgonens första möte mellan ljus och mörker. Genom bilderna dras vi in i det orörda landskapets kraftfält, mystiken i de bottenlösa våtmarkerna där skogen, ängarna och bäckarna förbinder land och vatten. Det var här det började. Det ursprungliga, otämjda och lite farliga. Detta är ett landskap där människan inte självklart hör hemma och där hon framförallt inte härskar. Vattnet har återtagit landet och landet förenas med vattnet, i sin egen hemlighetsfulla symbios. Först på senare år har vi förstått hur centrala våtmarkens långsamma processer är för vårt eget välbefinnande, för rent vatten, bördig jord, friska skogar och hav.

Bilderna förbinder oss med livets tidlöshet, de nystar fram historien om en värld i böljande rörelse mellan ebb och flod, mellan kust och hav, mellan skog och sjö. De svartvita fotografierna är en stilla inbjudan till detta landskap. Det nästan ljudlösa plaskandet av åran när den strömlinjeformade båten glider fram genom virrvarret av hängande grenar och slingrande rötter, över det mörka vattnet in i sagoväven av bortglömda tåtar och bottenlös dy. Grodögon betraktar betraktaren tätt över ytan, tysta i väntan på inkräktarens passage och försvinnande. Det är bilder som besjunger skogens och vattnets uråldriga förbund, om förtrollningen som ligger öppen för den lyhörda besökaren, om allt som ännu finns för oss att bevara och slå vakt om.

Dan Isaac Wallin, ur serien Endurance.

Ilkka Halso å sin sida vänder i sina projekt ofta kameran tillbaka mot det som var – ur en framtid då det kanske gått förlorat. Hur bevarar vi landskapet såväl från, som för oss själva? Vad består dess komplexa anatomi av och hur skall vi begripa dess skönhet så att vi värderar den tillräckligt? I bildserien Anatomy of landscape betraktar vi skogen utifrån uppradade fragment, vilka samtidigt skapar en sammansmältande helhet. Det är som om fotografiernas upprepningar och dramatiska ljusskiftningar styr blicken tillbaka om och om igen. Vi fortsätter sökandet, men vi söker inte längre efter den ätbara växten, guldet i berget, den grönaste dalen bortom horisonten... vi söker landskapet självt, dess inneboende mönster och upprepning. Igenkännandet i ett träd, formen av en sten. Landskapet för landskapets egen oersättliga funktion och form. Vad skiljer trädet i den här sammansättningen från nästa trädrad? Vad sammanlänkar det här vattenfallet med det förra? Var finns förbindelselänken mellan då och nu, mellan här och där. Var befinner vi oss själva i ett landskap vars strukturella förskjutning i bilden försöker skapa en illusion av kontroll. Kan vi förstå helheten genom delarna och kan upprepningen tydliggöra sammanhangen? Halso leker med vetenskapens upptäcktsresa in i landskapet snarare än ut mot världen på andra sidan världshaven. Det finns en lustfylld distans till kartläggandets ideologi för att förklara skogens mytomspunna komplexitet. Halso väcker frågan om människans drift att förstå och förklara, om hennes strävan efter att kontrollera. Jag upplever både ironi, ett stilla ifrågasättande av metoden – och en respekt och förtröstan – just för att önskan att begripa finns. En öppning för ett större samförstånd.

Vad berättar vi med bilder och vad läser betraktaren in av sammanhanget. Det är spännande att upptäcka en förbindelselänk mellan olika uttryck och fundera över hur de hakar i varandras berättelser och på så vis synliggör en större helhet. En fråga som kanske ligger på lut inom oss alla under en tid då det landskap vi gemensamt minns står i skarp kontrast mot det vi lämnar efter oss. En brännande fråga om priset är för högt. För hur förvaltar vi landskapet omkring oss och hur tar vi själva plats i framtidens landskap? Vilken plats ger vi landskapet eller, vilken plats kommer det ge oss? Fotografierna ger inga svar, men de väcker frågor, öppnar en väg in i skogen, en djupdykning i havet. En vetskap om, att horisonten ligger kvar.

Pia Siri Isaksson (f. 1975) är ansvarig utgivare för VERK tidskrift, skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon är utbildad i Fine Art Photography vid Glasgow School of Art 2001-2004. Hon har även en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Malin Gezelius är utbildad vid Nordens fotoskola, inriktad på dokumentär- och konstfotografi. Har främst jobbat med bokproduktioner på Medströms bokförlag. Jobbar nu med egna fotoprojekt. Ansluten till Bildhuset/TT. Har medverkat i utställningar runt om i Sverige bl.a. ”Våtmarker” tillsammans med Lena Källberg på Galleri Kontrast 2023 och på Sandvikens konsthall 2021. Utställning tillsammans med Anders Onerup, Sädesmagasinet i Smedstorp, 2022, ”Amplexus” på Konstmagasinet i Katrineholm 2022, ”Sommarutställningen” i Grythyttan 2019, ”Strömmar x 4” , Arvika konsthall 2018. Har erhållit olika stipendier, nu senast Konstnärsnämndens ettåriga arbetsstipendium 2022 och Författarfondens ettåriga stipendium 2021. Representerad i ett antal kommuner och regioner. Nu senast, 2019, med 37 bilder till de nya avdelningarna på Södersjukhuset i Stockholm.

Ilkka Halso (born 1965), living and working in Orimattila, Finland. Studied at University of Art and Design in Helsinki (UIAH), 1985-1992. Graduated MA 1992. From 1990 to1998 Ilkka has been working with subjects concerning scientific illustration and methods of natural history research. Lately his work has turned to focus on the various relations between architecture/technology and nature. Selected art festivals and group shows: Helsinki Photography Biennial 2014, DistURBANces / LandEscape, MNHA, Luxembourg 2013, Sense of Place, BOZAR, Brussels 2012, Architecture of Fear, Z33 – House for Contemporary Art, Hasselt 2011,  BREDAPHOTO international photo festival 2010, FOTOGRAFIA Roma 2010, MACRO Future, ZUR NACHAHMUNG EMPFOHLEN! - RECOMMENDED FOR IMITATION, Uferhallen, Berlin 2010, Manipulating Reality, CCC Strozzina, Florence 2009,  Arctic Hysteria, P.S.1 MoMA New York 2008.

Dan Isaac Wallin (1977) är en fotograf bosatt på Orust. Han är utbildad på Nordens Fotoskola. Han har gett ut flera fotoböcker och ärunder sommaren aktuell med utställningen Scilence Speaks på Kungsbacka konsthall.