Ela Polkowska. Ur serien Splinter.
Snäva kompositioner, starka färger, blixtljus, närbilder – om det finns en personlig stil i fotografi är dessa element mina. Det här sättet att fotografera utvecklade jag helt omedvetet och oplanerat under arbetet med Splinter – ett fotografiskt projekt där min utgångspunkt var att skapa ett ”objektivt” fotografiskt dokument.
När jag hörde historien om ett okonventionellt par som levde i utkanten av en by, ville jag skapa ett dokumentärt projekt som visar att alla kan leva som de själva vill, även i ett helt oordnat utrymme och i visuellt och materiellt kaos. Huset de bodde i hade förvandlats till en sorts lagerlokal – överallt ett virrvarr av prylar, material och kläder. Jag besökte huset flera gånger, varje gång fotograferade jag i 2-3 timmar. Jag kunde inte stanna där längre än så. Den kaotiska och visuella intensiteten i detta hus fascinerade mig samtidigt som det också tröttade ut mig.
Jag tyckte om den här världen och människorna som bodde där, men jag visste också att det inte var mitt liv. Var jag bara en inkräktare med en kamera, en voyeur från en annan värld? Med tiden kände jag
också att det som bara skulle vara en dokumentation om en viss plats som ligger långt från staden hade blivit väldigt subjektivt. Det förvandlades till min personliga visuella resa.
Det sista skedet i denna resa var upptäckten att det som fascinerar mig mest inom fotografi är den enskilda bilden. Och även om jag bygger en sorts narrativ genom bildserier så är den individuella bilden – den som slår till med sin spänning, färg och komposition det allra viktigaste i mitt fotografi.
Den visuella intensiteten av en plats fylld av kaos fick mig att inse att det är med lika stor intensitet som jag tror på bilden.