Solens strålar skingrar tillfälligt de grå molnen ovanför en innergård på Södermalm en kylslagen lördag i februari 2021och värmer de som på behörigt avstånd från varandra samtalar, skrattar och tar del av det som serveras. Trots påbuden från myndigheterna som råder präglas hela tillställningen av en uppsluppenhet som kommer av att inte kunnat ta del av den här typen av sociala gruppsammankomster på mycket länge. På innergården vid galleri Tegen 2 serverar Carl Johan Erikson och Karin Willén klimatsmart, egenhändigt tillverkad vildsvinskorv som en del av deras utställning Det gränslösa vildsvinet.

Stämningen på gården är munter och präglad av glädjen över att för tillfället kunna möta andra människor utomhus, men den står i kontrast till stämningen inne i galleriet. Utställningen är stillsam, nästan avskalad, saklig och stram.

Jag tar ett bett av brödet med nygrillad vildsvinskorv jag håller i min hand. Tystad av maten, tuggandes på vildsvinskorven, med bilderna inne i galleriet på näthinnan minns jag plötsligt ett besök i norra Katalonien efter millennieskiftet. Efter en lång tågresa kom jag sent på kvällen fram till min destination och somnade som en stock i det hus på landet som min vän och hennes partner bodde i. Ett par timmar senare vaknade jag av ett starkt ljus som flödade in genom fönstret och motorljuden av lastbilar. Sömndrucken vacklade jag upp och såg strålkastare lysa upp en inhägnad yta och mängder med långtradare med släp som manövrerade sig fram mot de anonyma byggnaderna innanför höga stängsel precis bortom gårdens mark. Jag blev stående och betraktade det hela en stund innan jag drog för gardinerna och somnade om. Vid frukosten frågade jag vad som föregick nattetid på granngården. Jaså det, det är bara gristransportbilarna som lastar på och av sa min vän Caterina. Med en lakonisk ton fortsatte hon och berättade att det transporterades grisar till gödningsfarmen här från andra länder i Europa. När de så götts färdigt kom det andra långtradare och transporterade iväg de före detta griskultingarna, nu slaktfärdiga djuren till slakterier på andra platser i Europa. I förbifarten nämnde hon att grisfarmerna lett till problem för all befolkning på orten då grisarnas urin var så riklig att den var på väg att påverka grundvattnet.[1]

Inne på Tegen2 möts besökaren av en hylla med böcker, fyra monterade färgfotografier på samma vägg som hyllan med böcker, två större väggtapetserade svartvita fotografier, en platt-tv med en vy i gräll färg av en flod och ett stängsel, en vildsvinsfäll på golvet och ett bord med en Electrolux hushållsassistent med extrautrustning för malning och stoppning. Erikson o Willens två böcker, 10°C och Kokgropar och andra aktiviteter i Forsmarks skogar, som är med på utställningen är exempel på ett småskaligt och lokalt förankrat sätt att undersöka både en plats och hur den påverkar födoämnen där. De visar dessutom på alternativa sätt att tillreda den lokalt hämtade födan i kokboksform och det är mycket intressanta och lyckade kombinationer av två vanligtvis distinkt åtskilda fotoboksgenrer, kokboken och konstboken. Glappet mellan lokalt och globalt, mellan småskalighet och storproduktion får mig att tänka på skillnaden mellan Carl Johan Eriksons & Karin Willens utställning och den tyske fotografen Michael Schmidts Lebensmittel, ett projekt som precis som Eriksons och Willens finns i bokform. Där Schmidt visar den storskaliga globalt strukturerade matproduktionen på ett kyligt nyktert och drastiskt rättframt sätt i en stramt nysaklig brutal direkt fotografisk stil, så är Erikson & Willens böcker mer varma och förföriska i sin fotografiska stil och utformning, de bjuder in till att användas i samband med ett reflekterande över vad de skildrar och vad vi gör med vår matproduktion.

Carl Johan Erikson & Karin Willén. Videostills från film visad i utställningen Det gränslösa vildsvinet på Tegen 2, Stockholm , 2021. Bild 1-3: Det gränslösa vildsvinet, sammanställning av filmer från Youtube, ca 7 min (Willén).

I det inre mörklagda rummet projiceras en film med klipp från Youtube som visar vildsvin som simmar över en bred flod, tar sig över fält, förföljs av båtar, nattkameravyer där de skjuts med maskingevär. Fotografierna i färg och svartvitt visar samma typ av stängsel i olika landskap. Stängslet består av 27 200 stolpar och är 70 km långt, 1 meter högt och går 50 cm ner i marken. Det är ett  stängsel anpassat för att stoppa vildsvin att komma över gränsen mellan Tyskland och Danmark. Allt för att stoppa risken för att att vildsvinen ska föra in afrikansk svinpest i Danmark. En sjukdom som skulle kunna hota tamsvinsproduktionen i Danmark. 2020 födde danska grisbönder upp 32,6 miljoner grisar. Av den totala grisproduktionen i Danmark exporteras ca 90 %. Kultingar exporteras till bland annat Tyskland och Spanien och är bara en del av de omfattande transporterna av levande djur som görs inom EU. Utöver stängslet har man också satt upp videoövervakning för att kunna kontrollera att inga fler vilda svin kommer in i Danmark. Enligt Jakt o Jägare[2] sköts de sista vildsvinen i Danmark i juli i år 2021. 

Vildsvinsstaketet, kameraövervakningen vid gränsen, hela kontrollapparaten påminner om andra typer av gränskontroller och murar. De som byggts för att kontrollera och stoppa flyktingströmmarna i Europa och USA  och som mötts av liknande murar och övervakning.  Vid den ungerska gränsen i samband med inbördeskriget i Syrien och de människor som av olika orsaker flytt länder i Latinamerika och försöker komma in i USA. Den symboliska laddningen i filmerna och fotografierna förstärks av grisens närhet till människan, av grisens närvaro genom historien, som livsmedel såväl som allegorisk ställföreträdare i kulturen och i uppdelningen mellan tamsvin och vildsvin och hur olika vi förhåller oss till de.

Grisar har fötts upp i människors närhet sen tusentals år tillbaka, enligt dna-spår i norra Europa blandades tamsvin och vildsvinsstammar ca 4500-3000 år f Kr [3], de har götts med resterna från våra måltider och i sin tur slaktats och ätits upp. Enligt Arran Stibbe[4] skapar närheten till grisarna och den död som är nödvändig för att vi ska kunna göra dem till livsmedel en skam som så småningom färgat av sig på grisarna och det har i sin tur lett till en mängd nedsättande uttryck förknippade med grisar. Mansgris, kapitalistsvin, polis polis potatisgris exempelvis, man kan vara full som ett svin, man ska vare sig sminka grisen eller kasta pärlor för svin.

Samtidigt säger vi både smutsgris och gullegris och vi sparar pengar i spargrisar. Men det är de tama grisarna, de domesticerade som vi både förskönar och förhärligar, gullar med, gör till nyttodjur. De vilda förskjuts och baktalas, föraktas och avskys när de bökar upp trädgårdar, skrämmer hundägare och barn och ses som skadedjur, samtidigt har de samma ursprung och om tamgrisar släpps ut eller flyr sina uppgödningsanstalter förvildas de snabbt. Vildsvinsfällar, som den på golvet i galleriet, är inte gulliga mjukisobjekt och ses nog mer som lite makabra.

Grisar är ymnigt förekommande i litteratur, film och populärkultur runtom i världen. Ibland framställs grisen som en mörk spegelbild av mänskliga beteenden som hos Orwell i Animal Farm, eller som när Chihiros föräldrar i Miyazakis Spirited Away förvandlas till grisar efter att ha börjat frossa på den mat de hittar i en till synes tom by. Men grisen står också för ett obegränsat överflöd, i Snorres Edda slaktas Särimner varje kväll och återuppstår på nytt nästa dag. Grisen kan också vara symbol för en rå ohämmad naturkraft som förtär dem som kommer i dess väg som i australiensaren Russel Mulcahys film Razorback. Grisen är omnivor, allätare och serveras den människa äter den upp oss som i Hannibal där bokens skurk göder upp speciella människoätande vildsvin som ska låta honom ta en gruvlig hämnd på bokens titelperson. I Bong Joon-hos Okja är den genmanipulerade jättegrisen mer som en familjemedlem för huvudpersonen Mija och måste räddas från det storföretag som skapat den för att ge ett än mer välsmakande och mer lättproducerat köttdjur. I Margaret Atwoods Maddaddam-trilogi är målet med skapandet av Pigoons att kreera det perfekta värddjuret för organ som direkt kan transplanteras i människor men efter civilisationens fall i pandemi är det lättare för dessa Pigoons att överleva än för människorna.

Redan nu används grisar inom sjukvård då deras organ liknar våra och deras kötts struktur påminner tillräckligt mycket om våra kroppars struktur, för att döda griskroppar ska användas inom rättsmedicin för studier av olika typer av vapensår. Grisars hud är så lik vår att de används som testobjekt inom plastikkirurgi, dermatologi och andra typer av testområden. Grisen är både oss närstående men på grund av dess roll som livsmedel eller matdjur också tillräckligt långt ifrån oss för att vi generellt inte ska uppleva experimenterande lika hemskt som när det görs på djur som domesticerats mer, som katter o hundar eller djur som tydligare påminner om vårt biologiska ursprung som primater. Grisen befinner sig ett märkligt limbo mellan hus- och nyttodjur trots introduktionen av minigrisar som just husdjur. Grisar är dessutom både renliga och intelligenta men skiljer sig på en punkt från människor, de har inte svettkörtlar, därför behöver de svalka av sig genom nedkylning med till exempel lera och jord. Det kan vara en bidragande orsak till att de i vissa kulturer anses förkastliga som matdjur, som orena. Orsaken till det argumenterar Daniel Ryden[5] för ligger inte i att grisen är ett smutsigt djur. Inte heller är griskött mer skadligt än andra djurs om det tillagas. Men grisen är en konkurrent till människan vad gäller föda, den kan inte som kor och får livnära sig på gräs, på cellulosa utan måste äta föda som den vanligtvis hittar i skogen som bär, nötter, ollon och annat. Men finns inte skogar måste grisen äta samma föda som människor livnär sig på utöver kött och blir därför en konkurrent till människan.

Om det allegoriska i Det gränslösa vildsvinet-utställningen främst ligger i hur vildsvinen behandlas som gränsöverskridande fara och den barriär som därför byggts vid gränsen mellan Danmark och Tyskland för att hålla vilda och tama svin åtskiljda finns det i utställningen något som aktiverar ett djupare betraktande och reflekterande kring separation och närhet mellan vilt och tamt, mellan grisar och människa, mellan lokalt och globalt, mellan småskalighet och stordrift.

Närheten mellan människa och gris och åtskillnaden gris och människa är det Daniel Birnbaum poängterar i första stycket i sin artikel om Carsten Höllers och Rose-Marie Troeckels verk på Documenta X, Ein Haus für Schweine und Menschen.[6]  I det hus som byggts för det verket kunde åskådarna gå in och betrakta en sugga med kultingar endast åtskiljda från besökarna av en glasskiva, en glasskiva som på grisarnas sida inte gick att se igenom. Vilket besökarna bara kunde inse genom att gå runt  huset och se in i den mot en inhägnad öppna delen av grishuset. Separationen av människor och grisar skapade en fiktionalisering av grislivet bakom glaset, nästan som en film eller som ett fotografi kan skapa en representation av verkligheten, en distans. Birnbaum citerar Höller och Troeckel, ”The brutality of a society, whose dominant trait can be clearly described as maximization of economic profit, is reflected in the fate of those without rights and of animals”. I artikeln ställs djuren och deras rättigheter sida vid sida med de rättslösas och i min tolkning i förlängningen med den andre och främlingar och deras frånvaro av rättigheter jämfört med de som utgör en del av samhälle, system, familj, art, ras.

Hela utställningen blir som en metafor för småskalig matproduktion kontra gigastora produktionsflöden och i det som inte visas ser man också effekterna av orättvisan i den globala ekonomin. Hur vi, de via kunskap o intresse initierade, här kan delta i de småskaliga uttrycken som ligger bakom deras projekt både i kokboksform och som bygger på att vi kan göra vår egen mat, handla lokalt och på det sättet minimera vår påverkan globalt på miljön till exempel. Medan de som inte är initierade på samma sätt oftast inte har andra alternativ än de som erbjuds av de stora produktionsflödena av mat.

Nånstans här fastnar i efterhand minnet av den vid serveringstillfället så delikata korven metaforiskt  på tvären i min strupe i skrivande stund, i glappet mellan individ och globala strukturer.

Svante Larsson är medlem i Verkgruppen samt konstnär, skribent och tidigare lektor i fotografi vid Konstfack bl a ansvarig för kursen i Fotografins och videokonstens historia. Larsson är utbildad på Institutionen för Konst, Konstfack Stockholm.

Karin Willén är konstnär och utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Som konstnär arbetar Karin med etiska och existentiella frågor för individ och samhälle och med teman som klimatförändring, kärnkraft och skogsindustri. Hennes arbete är oftast platsorienterat. Karin har varit anlitad för utställningar, evenemang och forskningsprojekt av bl.a. Konstfrämjandet Uppland, Statens konstråd, Marabouparken, och Linköpings universitet och Kungl. Konsthögskolan. 2006 fick hon Stockholms arkitekters pris och hon har även arbetat politiskt som ordförande i Konstnärernas Riksorganisation. Tillsammans med konstnären Carl Johan Erikson utforskar hon området kring Forsmarks kärnkraftverk och slutförvar genom mat, performances och film. 2021 är Karin aktuell dels med utställningen Boreal exkursion Hållnäs i Kulturhuset Möbeln dels med utställningen Det gränslösa vildsvinet i ETC solpark Katrineholm.

Carl Johan Erikson är konstnär, främst verksam inom fotografi, men arbetar även med artists' books och video. Han är utbildad vid Högskolan för Fotografi vid Göteborgs universitet (nuvarande HDK-Valand) 1988-1992. Carl Johan Erikson har under många år i sin konstnärliga praktik problematiserat och undersökt fenomen inom den svenska väckelserörelsen, vilket genererat många utställningar och böcker. I senare konstprojekt har Carl Johan Erikson fokuserat på existentiella frågeställningar i brytpunkten mellan natur och kultur. Ett exempel är den konceptuella kokboken Kokgropar och andra aktiviteter i Forsmarks skogar (tillsammans med konstnär Karin Willén) som vann 1:a pris Årets svenska måltidslitteratur 2019 i kategorin “livstilslitteratur”.