Konstnärsduon Lundahl & Seitl har gjort sig kända både internationellt och i Sverige för att skapa omslutande konsthändelser, filmvisningar, appar och VR performance som ställer besökaren i centrum. Lundahl & Seitls praktik har utvecklats i gränssnittet mellan virtuella och relationella metoder, liksom mellan immateriella och materiella objekt. Faktiska eller objektiva bilder kan ställas mot eller samsas med virtuella eller subjektiva bilder hos betraktaren. Gränsen mellan objekt och subjekt tycks därför under omförhandling i många projekt. Särskilt i VR-verken sammansmälter kamera och projektor till en omslutande helhet – att spela in och att spela upp rörelser, röster och rum sker i en överlappande process. Lundahl & Seitls egenartade arbeten syftar ytterst till nya relationer med andra människor, livsformer och processer och kan därför aldrig reduceras till de multisensoriska tekniker och uttryck de genererar. Även om verken har visats i många konstrum och prestigefyllda sammanhang, blir bilderna oftast kvar endast som betraktarens egna minnen och upplevelser. Texten är ett utdrag ur ett längre samtal med Lundahl & Seitl som kan höras på denna sida. Samtalets inleds och avslutas med ett ljudklipp från verket River Biographies.

Timo Menke (TM): Lundahl & Seitl, ni rör er i ett dynamiskt gränsområde mellan film, dans, performance, spel, ljud och immersiva tekniker som VR, med ett forskningsbetonat intresse för hur vi kan både närma och fjärma oss från världen och varandra med tekniken. Kan ni kort berätta om er bakgrund och praktik? Hur navigerar ni i ett allt mer utvidgat fält av medier och uttryck i er praktik?

Martina Seitl (MS): Jag kommer från dansvärlden och har därifrån gått in i konsten.

Christer Lundahl (CS): Min bakgrund är i bildkonsten och det är först sedan jag träffat Martina som jag blivit introducerad till performance och live-baserad konst.

Lundahl & Seitl: River Biographies, Liljevalchs Konsthall, Life eternal Nobel, 2022 (foto: Clement Morin).

MS: Jag tror genom vårt möte har vi påverkat varandra och blivit sammanflätade på ett sätt som vi inte kunnat förvänta oss. Jag tror inte att jag hade kunnat förutse vad vi skulle skapa om jag tittar tillbaka tio i tiden.

CL: Jag tror att jag alltid varit ganska medveten om att det jag gör är konst. Sedan så har jag försökt bryta mig loss från det för att inte vara så begränsad inom den genren.

MS: Till exempel i Vävda rum [1] just nu som är ett AR-projekt (Augmented Reality) som vi arbetar fram tillsammans med Untold Garden [2], jämte ett antal andra konstnärer. Verket kommer att visas på ca 200 olika publika platser runtom Sverige. Där blev vi intresserade av hur bakterier kommunicerar med varandra genom någonting som kallas Quorum sensing [3]. Och det brukar man säga ”birth of social behaviour”. Det är inte så att de kan höra och se men de mäter koncentrationerna av kemikalier runt omkring sig och skickar signalkemikalier. Via en forskare såg vi att olika bakterier har olika dialekter till och med, men i de olika dialekterna så fanns det någonting gemensamt, de hittade någon slags multilingual molecule för bakterier. Då blev vi väldigt intresserade av det här. Verket kommer att ske vid en typ av plats på tvåhundra olika ställen runt om i landet och då kan man gå in i verket samtidigt från olika platser. Där förkroppsligar man en bakterie och kan bara kommunicera genom ljud med någon annan på en annan plats.

TM: Många av era arbeten verkar inte ha en tydlig utsida. Jag tänker på dokumentationsbilder av människor i ett rum som befinner sig i någon typ av rörelser med VR-glasögon. Kan ni berätta lite om publikens perspektiv och roll som medspelare?

CL: Symphony of a Missing Room [4] är vårt kanske mest kända verk som baseras på ett rörelse-score eller en koreografi som vi har skrivit och besökarna tar del av den koreografin genom röstinstruktioner. De blir ledda igenom verket och ser ingenting medan det händer. Det är en metod som är grunden i vårt arbete. När man tar bort ett sinne som synen och sedan ersätter det med andra sinnenas stimuli, så binder besökarens hjärna och kropp ihop de här stimuli till en enhetlig upplevelse.

Symphony of a Missing Room är mer ett medium istället för ett enkelt verk, i relation till hur man spelar in och spelar upp någonting. Man kan kanske jämföra det med hur man förbereder en filminspelning. Allting planeras och sedan så filmas det. Besökaren blir någon form av kamera som går igenom det. Det här händer live under inspelningen, det är själva inspelningsögonblicket som de är med om. Man ska inte jämföra medvetandet med någon form av inspelningsmaskin, men det kan vara en väg in för att förstå den här typen av verk.

MS: Symphony of a Missing Room är då egentligen inte ett visuellt verk. Det är olika triggers av ljud, beröring och människor som träder in i det skapar sina egna upplevelser eller bilder. De har nästan lite äganderätt till det. Många som kommer ut berättar ”jag besökte den här platsen som jag känner till, som bara jag känner till”. Så även om man kanske upplever en visuell värld så är ett gyllene snitt mellan det man ser och hur det på något sätt ekar eller skapar ett fysiskt avtryck i kroppen.

TM: Vilka är de vanligaste publikreaktioner som ni får utifrån era intentioner?

CL: Även om man kommer ut ur Symphony of a Missing Room så kommer man ut som ur en VR-upplevelse, fast det inte är någon teknologisk VR. Allting är så koreograferat och så kommer du ut till en plats där saker och ting flyter på ett annat sätt i tid.

MS: Jag tror den vanligaste reaktionen är att folk vill prata av sig efteråt och därför känns det viktigt att man inte bara slussar folk in och ut. Det är ingenting vi vill, utan det känns viktigt att kunna följa upp.

TM: Denna multisensoriska blick i era verk, att känna och lyssna sig fram lika mycket som att se, skapar en speciell sensibilitet för andra sinnesintryck. Särskilt VR-projekten kräver en speciell närvaro av publiken, en multi-tasking eller snarare multi-sensing. Hur arbetar ni med det?

CL: Vårt första verk hette My Voice Shall Now Come From the Other Side of the Room [5] och det var superenkelt, det var bara en röst i huvudet, man såg ingenting. Och så fanns det en hand i rummet. Rösten kunde säga ”I'm standing behind you, imagine a hand on your back”, och så kände man kanske en hand på ryggen – eller inte, det var inte helt säkert. Det var ett väldigt minimalistiskt verk egentligen. 2019 när vi träffat Scanlab [6] insåg vi att om vi lägger till point clouds [7] som Scanlab arbetat med, då kan du i princip säga ”Imagine that corridor – not in front of you, nor behind you, but in every place at once” och så byggs det ut en korridor framför dig i VR.

Så det var egentligen vårt sätt att att gå ”full in” med att se vad som är verkligt? För oss var det inte intressant att skapa en VR värld någon annanstans, utan hur vi kan fördjupa förståelsen av där vi är.

MS: Om vi föreställer oss att alla de här sensoriska intrycken är som delarna av ett musikstycke. Hörseln är ett instrument, känseln ett annat instrument. Men huvudinstrumentet är egentligen besökaren. Det finns en väldigt tydlig struktur: nu händer det, sen händer det och handen kommer där. I verket Garden of Ghost Flowers [8] ser du din röst, men du ser inte din kropp. Du ser inte andras kroppar. Du är runt 10–11 personer i samma rum och du ska mata en osynlig spökblomma med din röst. Du ska försöka skapa en slags symbios i gruppen och med blomman. Men det är som att det här verket inte vill vara immersivt. Uppgiften för besökarna var att skapa resonans med rösterna för att mata den här blomman. För spökblomman som vi inspireras av hackar in sig på svampnätverket som finns under marken. Blomman heter Monotropa uniflora [9] och den har ingen fotosyntes, så den är helt och hållet vit och kan överleva i totalt mörker. Så blir den svart när den får frö.

CL: Den hade ju fotosyntes, det är så vi började med idén. Spökblomman som ”the flower that abandoned photosynthesis to become a parasite” är som en trixter i the wood wide web [10]. Så klart att det är delvis fiktion, men Garden of Ghost Flowers ger oss möjligheten att se när vi är i resonans. Men samtidigt vet vi inte om det är människor vi ser, tekniken själv eller spökblomman.

TM: I era arbeten så träder besökaren in i en digitalt förstärkt värld och möter andra entiteter eller väsen eller subjekt med egen agens, som spökblomman. Jag har uppfattningen att det rör sig om algoritmiska eller animistiska subjekt med rötter i posthumanistiska frågor. Kan ni berätta om evolutionen i era processer?

MS: Om vi går tillbaka till Garden of Ghost Flowers – huvudrollen i det är en blomma som är virtuell och den här blomman är någonting som du inte ens kan se, den är osynlig kod. Och det är inte bara den som är osynlig, det är annat som är osynligt i verket som bara är kod. Just nu så är det mycket i det här systemet som vi inte kan kontrollera. Jag tror inte vi känner den här blomman knappt. River Biographies som vi nyligen gjorde kom till på ett oväntat sätt. Där förkroppsligar du sten och vatten och tillsammans med en annan besökare så skapar du en flod. Du har huvudrollen att förkroppsliga de här olika aspekterna av naturen.

TM: Ni rör er i ett ganska högt utvecklat tekniskt universum men plockar in naturen, nu pratar vi om immateriella händelser men då plockar ni in materien. Det finns en rörelse mellan in och ut ur de olika världarna.

CL: Jag tror det blir rätt tydligt i Garden of Ghost Flowers där vi använder teknologi, men temat och tankarna kommer från den här blomman Monotropa uniflora, samtidigt så går det via det sociologiska begreppet resonans av sociologen Hartmut Rosa [11] som någonting som bryggar över. Vad är det för något slags relationer vi vill ha? Varken vi som konstnärer, eller Untold Garden som programmerat det, kan kontrollera utgången eftersom allting är algoritmer som simulerar någon form av evolutionsliknande process.

TM: Immersion utgör er centrala metod, det vill säga att vi inte längre tittar på bilder, utan är en del av och befinner oss inuti bilder i vår visuellt affektiva kultur. Fotografi är alltid ett utsnitt, har kanter och ramar. Med immersionen som ni använder den, så finns det ingen ram. Hur har er förståelse och tillämpning av den omslutande bilden förändrats i er praktik? Vad tänker ni om framtiden för immersionen som metod?

CL: Jag tror det intressanta exemplet är Garden of Ghost Flowers, ett verk som inte kunde vara immersivt. Vi ville få en relation med teknologi, en relation till oss själva genom teknologi, men vi var inte säkra på om vi mötte andra människor eller om vi mötte teknologin själv, eller om vi mötte någon form av digitalt liv.

MS: Jag skulle nog säga att Symphony of a Missing Room är vårt mest immersiva verk och då har du bara ett par White-out goggles på dig. Det måste finnas ett samarbete med den yttre världen och det kan vara så enkelt att ljudet som spelas upp måste ha en viss likhet med ljudet som finns utanför. Ljuset som finns utanför måste på nåt sätt smälta in i upplevelsen och ibland så hamnar man utanför och ibland så kommer man djupare in i det. Det är en slags friktion med den yttre världen.

TM: Det verkar som att ni kommit till en kritisk punkt när det gäller immersion?

Lundahl & Seitl: Unknown Cloud on its way to Berlin Tempelhofer Feld and Karbi Anglong, Assam India, 2017. Commission for Limits of Knowing, Gropius Bau, Berlin.

CL: Det är intressant att du säger det. Vi kan komma väldigt snabbt med idéer, men samtidigt arbetar vi extremt långsamt och saker och ting sjunker ner extremt långsamt. Våra verk har också blivit mer politiska i den meningen att de tar in saker från och konverserar ut med omgivningen. Den har blivit mer kollektivt. Men vi var tvungna att resa genom kroppen och det subjektiva först för att kunna nå dit.

TM: Ni arbetar inte bara som en duo utan är även ett par med familj. Att många av era projekt tycks sprungna ur den intimiteten och symbiosen gör det till något egenartat. Är det inte närmast ett villkor för hur ni arbetar?

CL: Jag tror det är villkoret för att göra den här typen av verk, att jobba ihop, att bo ihop och jag tror att vi pratar hela tiden om någon typ av process. Men det är inte nödvändigtvis jobb-jobb för oss men när man skapar verken…

MS: …det är en fördel, när den andra på något sätt kommer in på ett nytt spår och är inspirerad. OK, nu är inspirationen jättemycket hos dig, då lyssnar vi på dig, så där finns det väl någon slags flöde och tillit. Inte alltid, det är klart det är friktioner.

CL: Jag tror att jag funkar väldigt bra att jobba ihop med någon. För man tänker ”vad är viktigast”? Är det viktigast att skapa ett konstverk som hamnar i ett museum eller det viktigare att förändra människor. Inte för att jag tar på mig att jag ska göra det som konstnär, men jag har brottats jättemycket med att det är så svårt att samla våra konstverk. Men nu är det som att vi nästan totalt har släppt det och bara tänker: det är viktigare att kunna göra detta.

MS: Och tacksamhet egentligen. Låter kliché, men det finns en tacksamhet att kunna få skapa och göra det här.

Timo Menke är konstnär och har undervisat som lektor vid institutionen för konst på Konstfack 2004–2014. Han är även verksam på Filmform med arkivering och distribution av film och videokonst.

Konstnärsduon Lundahl & Seitl’s soloprojekt skapar platser för läkning och reparation. Ett format som omtolkar utställningens medium som en framtställning av interpersonella processer via koreografi, materia och tid. All-omslutande teknologier, ställs intill materiella objekt och den mänskliga förmågan att organisera sin perception till en livsvärld. Föreställningar om frihet, autonomi och vad som är verkligt omförhandlas i en undersökning av virtuell verklighet, inte som en form av teknologi, utan som förmågan till en relation: med omgivningar, andra människor, livsformer och processer. Nämnvärda solo projekt har varit på Royal Academy of Art 2014, Gropius-Bau 2016 och Kunstmuseum Bonn 2017. Grupputställningar inkluderar 8:e Momentum Biennalen - Tunnel. Vision 2015 (NO), 'An Imagined Museum' Centre Pompidou Metz 2016–2017 (FR), den 3:e Kochi Muziris-biennalen 2016–2017 (IN). Duon var nyligen aktuella i ett samarbete med curator Jonatan Habib Engqvist för projektet Echoes of Alternative Histories på Staatsteater Kassel, som sammanföll med Documenta Femton. Hösten 2022 var de besökande konstnärer vid Art Culture and Technology programmet vid MIT, Cambridge (US).