Simon Blanck. Mina drömmars mausoleum, bläckstråleutskrift på gamla boksidor monterade på bokhylleplan, installationsvy från Kapellet i Stockholm 2018.
Det var en varm sommardag i augusti 2018, jag minns att jag tänkte att om jag inte hade någon att hålla i handen skulle jag antagligen gått vilse. Handen styrde mig till ett tidigare begravningskapell som tillhört Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. En plats numera omringad av moderna nybyggda hus, ett rum numera så sekulariserat att det ibland används som yogastudio.
Jag är en samlare, har alldeles för många ting i min ateljé och i mitt hem. Jag äger hundratals foto- och skönlitterära böcker och de är på flera sätt nyanser av en historia, många av dem med liknande berättarteknik och de har ofta en envägsdialog mellan läsare och författare. De vägleder mig fram till egna berättelser. För mig är de, trots att de lockat in mig i ett samlarsyndrom som gränsar till hoarding, en trygg punkt av inspiration. De har format mig till den grad att jag börjat publicera egna böcker. Att ge ut en bok gör dig automatiskt till överlevare av din egen eviga bortgång, och kan vara det ultimata botemedlet mot dödsångest. En bok, som på många sätt är ett stumt objekt, gör ditt verk levande. Denna fysiska form av din färdiga berättelse, blir ditt testamente.
Det som mötte mig i Kapellet den där augustidagen var en dissekering av diktsamlingar och resultatet av långa promenader på ett flertal gravplatser i Sverige. I utställningen Mina drömmars mausoleum visade konstnären Simon Blanck bokuppslag på vilka han skrivit ut frilagda fotografier av mausoleum. Ljuset i rummet var dovt och bokuppslagen var uppställda på bokhyllor som svävade i rummet. Den sakrala känslan som suddats bort på grund av salens reinkarnation kändes plötsligt högst närvarande. Handen som väglett mig till platsen var Simons. Vi hade vid det tillfället varit ett par i lite drygt sex år, och trots den långa tiden tillsammans och trots vår gemensamma kärlek till böcker, hade mycket av hans process fram till öppnandet av utställningen varit okänd för mig.
Tidigare samma år hade Simon med en liknande metod använt förstaupplagan av den finlandssvenska poeten Kerstin Söderholms diktsamling Ord i natten, utgiven 1933. Försiktigt separerade han
bokens sidor för att sedan skriva ut sina fotografier på dem. Dialogen mellan Söderholms poesi och Simons fotografier kan tolkas som en långsam brevväxling, där Simon velat infoga bilder som visar en tid som omöjligt passar in i den tid som boken var tryckt. När boken öppnas möter betraktaren ett fotografi av Söderholms gravsten som finns på den gamla kyrkogården i staden Lovisa i Finland, det blir ett bevis för livets förgänglighet men också bokens möjliga fortlevnad. Söderholms diktsamling valde Simon att lämna in till en bokbindare för att få den bunden igen.
Att manipulera betraktandet för att ge andras verk ett ytterligare liv, det finns något väldigt romantiskt med det. Den sköra känslan från boksidor som funnits i mer eller mindre hundra år möter en teknik som räknas som modern. I utställningen Mina drömmars mausoleum skapade Simon en illusion sprunget ur autenticitet, det viktiga var inte att förstå vilken litteratur som använts som material, han ville komma åt känslan av utrivna sidor ur böcker som inte finns. Jag smyger runt de svävande bokhyllorna i Kapellet, fotografierna på boksidorna möter min blick. Fast jag vet att fotografierna är tagna i nutid är det som att de gulnande boksidorna ger mig ytterligare en röst.
De stumma boksidorna talar till mig, som röster i tingen.