Tine Bek. Bilder ur boken The Vulgarity of Being Three-Dimensional (Disko Bay, 2022).
Det kittlar till. Något bryter kompositionen, det förväntade. Mjuka pastellfärger och strimmor av solljus förför, men så får jag en liten snärt. Ingen hård smäll, men en snärt. Mitt i det sköna finns något som stör, men det är fortfarande elegant. Det engelska ordet uncanny fångar vad jag känner; något är mystiskt, läskigt eller konstigt. Jag tänker på en papperslapp där fotolegenden Christer Strömholm skrivit med tusch: Oroa. Hans korta nedskriva meningar och enstaka ord finns samlade i boken 102 Kloka ord. Ja, Tine Bek väcker min oro i vissa exponeringar, inte i alla bilder men återkommande genom sin bok The Vulgarity of Being Three-Dimensional.
Tine Bek. The Vulgarity of Being Three-Dimensional (Disko Bay, 2022). Grafisk design: Spine Studio.
Kort skärpedjup, mjukt ljus, hård blixt, långt skärpedjup. Trots att bilderna är så tekniskt olika passar de tillsammans, som om de körts i en mixer tills blandningen blir len.
Tine Bek sammanför ett slags icke-fotografi med ett mycket vasst öga och ofta i samma exponering. Det finns inga misstag, fastän det verkar som att hon söker det som felar. Låtsade misstag, som är så förfinade att mina ögon öppnas på nytt. Hon ger mig en förundrad blick, ren som ett barns.
Bildernas titlar, som exempelvis Plums in Waterbag, Soap and Lemons in Ireland, Apricots in the Basement, Candle in Florence, Dishwashing Soap in Buenos Aires, Sophie in the Pool och Peaches in Porto, finns uppradade på baksidan av boken och berättar om det konkreta men också det poetiska i boken. Berättelsen är fragmentarisk. En bild på en tvål från en plats, ett stilleben med aprikoser från en annan.
Spelar det någon roll att persikorna är fotograferade i Porto? Kanske, kanske inte. Kanske är det bra att något är konkret när så mycket lämnas osagt, öppet, svårtolkat. Är det svårtolkade det som skapar känslan av olust? Var har jag hamnat? Är det vackert eller, nej något skär sönder det vackra, kanske till och med äcklar. Humorn finns där, ögat på det absurda som får mig att le.
Bildutsnitten, då? Bek döljer ofta mer än vad hon visar. Det händer att beskärningarna är så utstuderade att vi bara får ledtrådar till motiven. Hon anonymiserar platser, människor, skulpturer och djur. Var är vi, vem ser vi, vad ser vi? Ja, bildtitlarna fyller i en aning… men bara en aning.
En häst skulpterad i smör, knutar av skumgummi… Bek fotograferar med alla sina sinnen. Croissanter, snäckor, en vikt servett. En form upprepas, söks i motiven.