Norrakollektivet, ur projektet och fotoboken: En plats försvinnande, 2020.
En karta är ett slags snapshot, en avteckning av ett förflutet som i varierande grad förändrats över tid. Kartor blir inaktuella, mindre tillförlitliga, de åldras, men gamla kartor gör det möjligt att se förändringar i relation till nuet. På Tegen2 i Stockholm, i september 2022, projiceras en handritad karta på ett bord. Den är gjord med blyerts efter lantmäteriets historiska karta över platsen kallad Aitik. En hand håller i ett suddgummi. Sakta men säkert raderas gamla landmärken, vägar, vattendrag, skog och mark. Kvar på kartan blir ett tomrum, ett tomrum som i realiteten fyllts av spåren efter Bolidens gruvverksamhet. Sedan 2016 har Norrakollektivet bestående av Anja Örn, Tomas Örn och Fanny Carinasdotter, arbetat med att dokumentera förändringarna i landskapet kring gruvverksamheten i Aitik. Videoprojektionen är en av deras olika gestaltningar.
I fotoboken En plats försvinnande använder de sig av en form av landskapsfotografi besläktad med de fotografer som William Jenkins samlade i utställningen ”New Topographics” – den nya topografin, på George Eastman House i Rochester 1975. Där var åtta fotografer från USA och två från Europa med, bl a Lewis Baltz, Robert Adams och Bernd och Hilla Becher. Jenkins döpte utställningen efter de detaljerade kartor som avbildar vår omgivning, som handgripligen visar detaljer i landskapet. Det som förenade fotograferna var deras dokumentation av det av människor förändrade landskapet. Det och sättet på vilket de fotograferade. Sättet de fotograferar på präglas av storformatskamerans förmåga att återge just detaljer, att dokumentera världen framför kameran, att skärskåda den. I den reviderade utgåvan av och om utställningen citerar Britt Salvesen, Walker Evans. Documentary? That´s a very sophisticated and misleading word. And not really clear... The term should be documentary style. An example of a literal document would be a police photograph of a murder scene. You see, a document has a use, wheras art is really useless. Therefore art is never a document though it clearly can adopt that style. [1] Även Evans uttalande har åldrats och idag har vad som är konst ändrats så mycket att avslutningen inte stämmer.
Norrakollektivet, stillbild ur videoverket Kartritaren, 2021, del av projektet En plats försvinnande.
Kopplingen till tyngden i vittnesbörd som varit och är en del av det dokumentära oavsett om man ser det som genre eller stil är en viktig komponent av hur Norrakollektivet arbetar. De följer förändringarna i landskapet kring gruvdriften. De tar sig tid och har i sex år följt det som sker på en plats där man bedriver gruvdrift och vad det ger för konsekvenser i landskapet och vilka olika strategier som staten nu tillgriper för att försöka kontrollera och styra de oundvikliga förändringarna i landskapet och miljön runt gruvan. Inte bara i form av de nya byggnader som tillkommit och det landskap som försvunnit utan också i form av insatser för att bevara den flora och fauna på mikronivå som fanns där gruvan nu är. Nu flyttas stubbar och lavar för att bevara mikroorganismer till likvärdiga platser, i ett försök att motverka de förändringar som den storskaliga gruvdriften orsakar på mikronivå. I hur de arbetar inom sitt projekt avspeglar de också medvetenheten om vad som sker med landskapet när det bearbetas under utvinningen av mineraler. Det avspeglar en ökad kunskapsnivå om hur vi måste behandla vår omvärld och vad som annars blir konsekvenserna av en oreflekterad utvinning.
När man gör kartprojektioner måste man på olika sätt hantera översättningen från tre dimensioner till två dimensioner. Det innebär kompromisser. I tv-serien Vita Huset utgör en eventuell övergång från Mercators projektion till Gall-Peters projektion av jordklotet en närmast sinnesutvidgande erfarenhet för medarbetarna i den fiktiva presidentstaben. Världen är inte vad den synes vara. På ett mildare sätt förändrar Norrakollektivets verk vår uppfattning om vad en gruvverksamhet gör med en plats. I videoverket utplånas i en handvändning något som man förr tog för givet och ersätts med ett tomrum.
För 411 år sedan färdigställde Anders Bure den första fullständiga kartan över Norra Sverige, Lapponia, 1611. Det var en del av skapandet av en svensk stormaktstid, en kartläggning av vilka resurser som dolde sig i norr. ”I Norrland hafva vi ett Indien, blott vi förstå att bruka det” ett uttalande som tillskrivs Axel Oxenstierna, rikskansler på 1600-talet. Under samma sekel läggs grunden för den svenska lantmäteriverksamheten. Sverige formas i två dimensioner på papper, landet uppmäts och resurserna i form av mineraler som finns under ytan börjar utvinnas. 1637 bildas Bergsstaten, som fortfarande finns kvar som ett speciellt beslutsorgan inom Sveriges geologiska undersökning (SGU). SGU är den myndighet som har till uppgift att tillhandahålla geologisk information för samhällets behov på kort och lång sikt. Under 1600-talet handlade det om att skaffa Sverige intäkter, då landets finanser var usla. I våra dagar handlar det utöver ekonomisk vinning om att skapa arbetstillfällen och att utvinna mineraler för det liv vi lever idag. Ett liv där vi är beroende av metaller av olika slag för till exempel eldistribution och konstruktionen av datorer. En ekonomi som har gått från att handla om det handfasta och långsamma i gruvdriften på 1600-talet till det abstrakta och sekundsnabba i digitala ekonomier med handel av aktier, optioner till den digitala gruvdriften i utvinningen av bitcoins och de krypteringsalgoritmer som ska fastslå det unika i varje liten digital valutaenhet. En utvinning som sker på servrar som precis som den inscannade karta av Anders Bure över Norrland som går att hitta på nätet med hjälp av en googlesökning. Google, ett företag vars namn blivit ett verb likställt med att finna information på nätet, information som måste lagras på servrar som måste försörjas med el, el som transporteras via kablar möjligen gjorda av den koppar, som utvinns i Aitikgruvan. Servrar som har en fysisk plats någonstans, helst på en plats med gott om energi, stabilt styre, bra informationsinfrastruktur och långt från konfliktzoner.
Den kartläggande fotografiska praktiken av den omgivande miljön som utgör Norrakollektivets överensstämmer med definitionen av en topografisk kartas funktion. Fotografiernas detaljerade återgivning, skärpedjupet, de redovisande detaljerna av närmiljön, utforskandet av effekterna på landskapet och på människorna som vistats. Allt skapar en kompletterande kartläggning som tillför en förståelse för effekterna av gruvdriften som den ordinarie kartan inte mäktar till. En förståelse för det försvinnande landskapet, för förändringen genom det handgripliga utplånandet av kartan i filmen. Att synliggöra, handgripligt och metaforiskt är vad Norrakollektivet ägnar sig åt.
En fotograf med liknande praktik är Erik Holmstedt, som också i ett annat projekt arbetar med dokumentation av flytten av Malmberget på grund av gruvdriften där. I hans serie Digitala Landskap registrerar kameran de anonyma miljöer som utgör delar av det system som skapar förutsättningar för förvaring av digitaliserad information. Kraftverken och transformatorstationerna generar och fördelar elen, den el som möjliggör drift av servrar. Servrarna själva ser vi inte utan bara de nya och gamla industrilokaler där de processar och förvarar digital information som bilden av Anders Bures första karta över 1600-talets norra Sverige. Med hjälp av fotografi och andra medier kartlägger Erik Holmstedt och Norrakollektivet långsamt och metodiskt en snabb och våldsam förändring av norra Sverige.